Först ett par ord om Halloween.

Halloween är en gammal högtid som firats i hundratals år, och namnet kommer (troligtvis) ursprungligen från Irland och betyder "alla helgons afton". Redan då karvade man ut pumpor och kålrötter som man sedan satte levande ljusstumpar i. Tanken med detta är omdiskuterad: vissa menade att ljusen skulle skrämma bort onda andar, andra att de skulle visa vägen hem för avlidna släktingar.

Så ni som envist hävdar att Halloween är ett amerikanskt påfund för att tjäna pengar vet nu bättre. Jag älskar Halloween, tycker det är en jättemysig högtid och på min trappa står det just nu en jättefin pumpa. Så på bloggen firar vi idag med en recension av en gammal skräckklassiker.

Eleanor har alltid varit en blyg, ensam människa och hon har hela sitt vuxna liv ensam tagit hand om sin sjuka, elaka mor. Nu är modern död och Eleanor är vilsen i tillvaron. Så när dr Montague bjuder in henne att spendera en vecka i det mystiska Hill House för att undersöka ställets påstådda hemsökelse kör Eleanor raka vägen dit. Huset är en mardröm, men en sorts vänskap uppstår mellan Eleanor, den charmiga Theo, husägaren Luke och doktorn. Man behöver dock bara kasta en flyktig blick på Hill House för att förstå att något är väldigt fel med huset, och det dröjer inte länge förrän gästerna blir varse att de inte är välkomna. Samtidigt dras Eleanor alltmer till stället och frågan är om hon någonsin kan ta sig därifrån.

Det här är en bok jag har velat läsa ett tag, men inte fått gjort förrän nu. Den är ansedd som en av de bästa spökhistorierna från 1900-talet och har filmatiserats två gånger. Senaste gången var 1999 (The Haunting) med Catherine Zeta Jones, men den filmen kan man egentligen skippa då den var rätt tramsig och knappt har ett dugg med boken att göra. Anyway, boken själv är välskiriven och förvånansvärt kul på sina ställen. Shirley Jackson är en duktig författare och blandar subtilt kusliga beskrivningar med ofta roliga, lite nonsens-aktiga dialoger. Jag har svårt att förklara varför, men karaktärernas sätt att prata är för övrigt väldigt femtiotaligt, på något sätt. Karaktärerna är bra och intressanta just för att de också är minst sagt skumma, alla verkar visa upp en tunn fernissa av normalitet medan det bubblar under ytan. Mitt i boken dyker dess bästa karaktär upp: mrs Montague. Hon är en fullständigt vidrig kärringjävel och alldeles, alldeles underbar, varenda scen där hon är med är skitrolig. Är det läskigt då? Ja och nej. The Haunting of Hill House (på svenska Hemsökelsen) är inget för den som vill ha blod och äckligheter. Det här är en krypande skräck som sveper in läsaren i en mörk dimma av spöklighet. Man fastnar i boken och får svårt att lägga den ifrån sig, för Hill House är som en tickande bomb som kan smälla av när som helst och det vill man inte missa. Spökerierna är av det klassiska slaget med dunsar i väggar och dörrar, oförklarliga kalla punkter, viskande röster och skuggor som smyger runt hörnen precis när man tittar. Om du vill läsa en riktig mysbok i höstmörkret kan jag rekommendera den här, funkar även om man är lite känslig.

Glad Halloween! :)