Men kan den här jävla grejen dö någon gång?!

Okej, nu ska vi vara diplomatiska. Ja, givetvis bör föräldrar få välja själva när det gäller uppfostrandet av sina barn, men varifrån kommer den här vurmen för den traditionella, extremt mammafixerade tanken om hemmafrun? Är det bara jag som tycker det är lite kusligt? Jag ser framför mig Bette Midler i The Stepford Wives, ni vet scenen i köket där hon står leende i 50-talsklänning och bakar bullar samtidigt som stämningen bara blir läskigare och läskigare, och Nicole Kidman viskar fasansfullt: "What... have... they... done... to you?".

Men nu handlar det ju inte om en önskan att återgå till det traditionella, utan hemmafruns förespråkare menar att det är bättre för barnen (och nu tänker jag på hon den där i The Simpsons som alltid piper "Won't somebody pleeeaaase think of the children!"). Som ni märker har jag inte ett dugg övers för hemmafrutrenden (alltså trenden, hemmafruarna själva har jag inget emot) och varför skulle jag? Visa mig bevis för att barnen mår så mycket bättre av att mamma ständigt finns där hemma. Visa mig bevis för att heltidsarbetande mammor innebär en fara för barnens sociala utveckling! Men kanske viktigast av allt: var är papporna i den här diskussionen? Varför nämns de överhuvudtaget inte i Wallins rosaskimrande artikel? Varför fortsätter folk, år 2010, att se barn som en kvinnofråga?!

Hmm, en luddig, känslomässigt argumenterad idé om barnens behov versus att vara ekonomiskt beroende av en man, risken att sagda man lämnar en, svårigheterna att ta sig in på arbetsmarknaden efter en längre tids frånvaro, en usel pension... Men jisses vad bra man blir på att baka bullar.