Den 22-åriga Pat är inne på sitt andra (ganska menlösa) sabbatsår från allt vad jobb och studier heter och har just kommit hem till Edinburgh efter en tids vistelse utomlands. Ivrig att få något att göra med sitt liv hyr hon ett rum i en lägenhet på Scotland street 44 och börjar jobba i ett galleri som går på tomgång. Läsaren följer Pat i hennes dagliga liv, men får också stifta bekantskap med de andra existenser som bor i huset på Scotland street 44. Där bor den coola, världsvana tanten Domenica Macdonald, Irene Pollock och hennes extremt begåvade femårige son Bertie och den självgode Bruce, som Pat dessutom delar lägenhet med. Som flugor på väggarna får läsaren hänga med på deras äventyr i Edinburgh och undra "hur ska egentligen det här sluta?"

Jag hade sett fram emot att läsa den här boken då den lät som en riktig mysbok. Ni vet, den sortens böcker man läser i sällskap av en stor kopp te eller varm choklad när man sitter uppburrad med en filt i soffan och höstregnet öser ner utanför. Till viss del var den det också. 44 Scotland Street är en bok man kan sitta och mysa med, men det är också en bok man kan läsa samtidigt som man löser korsord eller kollar på TV med ena ögat. Författaren är mycket bra och har ett ordentligt brittiskt språk. Hela hans sätt att skriva är så brittiskt att det kommer ur öronen på honom. Saker och ting är "ghastly" istället för "ugly", "terrific" istället för "great" osv. Hade jag inte själv varit så bevandrad som jag är i det anglosaxiska språket, mhm, skulle jag på min ära säga att författaren är en riktig snobb. "Jaja, okej, men är boken bra då?" Svaret på det får bli ett rungande "mja". Vi har en hel del sköna karaktärer, t ex den gräsliga Irene Pollock som ger en både grejer att skratta åt och störa sig på. Hon påminner mig faktiskt om en släkting till mig, och det är kanske bokens styrka. Jag tror att de flesta av oss kan känna igen oss själva eller någon annan i de här figurerna. Ian Rankin (ja, deckarförfattaren) gör förresten en liten cameo, bara en sån sak. Men tyvärr måste det sägas att när man skalar bort de småroliga karaktärerna och det tjusiga språket har man en rejält långtråkig bok. Det här är en sån där bok man brukar säga om att "ingenting händer ju." Det går långa stycken till att filosofera om vardagliga småsaker och låt oss inte glömma det hemska partiet som utspelar sig under en bal. Jag hade kunnat gäspa käken ur led till den här boken och kom på mig själv med att hoppa över vissa partier och delar utan att för den sakens skull missa något. Den här boken fångar inte läsarens uppmärksamhet odelat utan är perfekt för dig som egentligen inte pallar läsa men vill kunna åtminstone namedroppa en titel nästa gång du är på middag med dina vänner. Den kan även läsas av de som älskar att gotta sig i högtravande språk, men den som gillar en skön, spännande historia över allt annat gör bäst i att leta någon annanstans.