Det ofattbara är ett faktum: Elena är död. Eller nästan, iallafall. Hon har blivit en vampyr, lika överjordiskt vacker som sin älskade Stefan. Men hur ska hon klara av den här förändringen? Blotta tanken på att dricka blod får henne att rysa och hon saknar sitt gamla liv något oerhört. Samtidigt återstår ett mysterium att lösa. Vem, eller vad, var det som dödade Elena? Vad är det för mörk kraft som verkar hemsöka den lilla staden? Elena samlar ihop vampyrbröderna Salvatore och sina mänskliga vänner för att ta itu med saken, men de märkliga dödsfallen blir bara fler och fler.

L. J. Smith fortsätter att skriva väl och fungerande i andra halvan av serien om vampyrdagböckerna. Språket håller som sagt fortfarande tjugo år efter att de publicerades och de är svåra att lägga ifrån sig, särsklit en tråkig grå dag som denna. Det är även skönt att se en skräckserie för ungdomar som inte bara lämpar sig där utan även kan läsas av vuxna. Som sagt innehåller böckerna en del riktigt läbbiga grejer, och det är bara bra. När jag läser en bok om vampyrer vill jag se blod och spektakulärt våld, inte sockersött gullande. Dock är boken inte utan sin beskärda del ångest, vilket märks mest hos Stefan. I de två tidigare böckerna var han fylld av självhat och lidande, javisst, men det har nu eskalerat och han gör inte mycket annat än gnäller. På tal om att gnälla så ska jag också göra det litegrann. Från början skulle Smith bara skriva en trilogi och inget annat, men hon tjatades till att skriva en fjärde bok i serien. Det syns. Tyvärr har det lett till att de tre första böckerna fungerar som en enda: de faller smidigt in i varandra och är tänkta att läsas utan avbrott. Men den fjärde boken, The Reunion, bryter av och passar ihop med de första böckerna som en pusselbit på fel ställe. Det funkar, men boken känns tämligen meningslös. I trean fick storyn ett originellt slut som höll och man hade kunnat nöja sig med det, men så kommer den fjärde boken som en konstig, lång svans eller något. Den är till största delen onödig och känns framtvingad, vilket den ju också var. Och varför fegade Smith ur i slutet? Den tredje boken hade ett mörkt men bra slut, medan den fjärde boken slutade i ett sockersött, glittrande slut á la 80-talets feelgood-filmer: karaktärerna bokstavligen dansar av glädje. Så, nu har jag sabbat det för er. Läs böckerna, gör det absolut, men ta inte den sista delen på alltför stort allvar.

Elena, skolans absolut populäraste tjej, är skakad. Hon, som alltid är van vid att få vad hon vill ha, blir nobbad av den nye, ursnygge killen Stefan. Detta kan så klart inte accepteras och Elena ger sig fan på att han ska bli hennes. Men efter ett tag förstår hon att Stefan inte är som andra killar, och ju närmare hon kommer honom desto mer klarnar bilden. Stefan är en flera hundra år gammal vampyr. Han har kommit till den lilla staden där Elena bor med planen att ligga lågt och leva så normalt som möjligt, men hans förflutna hinner snart ikapp honom. Hans bror Damon, som också är vampyr, vill inte lämna Stefan ifred och snart siktar han även in sig på Elena. Och Damon är åh så attraktiv - men fullständigt livsfarlig. Hur ska detta sluta för stackars Elena om hon kommer emellan bröderna?

Jag läste och älskade de här böckerna när jag var typ fjorton eller något åt det hållet (de kom ut för första gången 1991). Då läste jag dem i svensk översättning och de hade fått den urlöjliga titeln Vampyrens kärlek. Att de skulle återupplivas i och med den rådande vampyrtrenden var väl ingen överraskning, och jag måste säga att jag än så länge gillar TV-serien som baserades på dem. Så, håller böckerna fortfarande såhär nästan tjugo år efter att de skrevs? Ja, det måste jag säga att de gör. Smith skriver bra och språket känns fräscht även nu. Hon har tack och lov skrivit en ungdomsroman utan att försöka vara cool och svänga sig med tonårsuttryck som snabbt åldras. Hon har en mogen approach och behandlar sina läsare som vuxna, vilket jag uppskattade både då och nu. Elena, vår huvudperson, är en intressant figur. Jag ville från början tycka illa om henne för att hon är så bortskämd, egotrippad och arrogant, men Smith lyckas ge hennes karaktär flera lager och djup, och allteftersom hon utvecklas och mognar blir jag mer och mer fäst vid henne. Tyvärr är vår hjälte Stefan inte lika kul. Visst, han är sympatisk och sånt, men när Damon dyker upp i boken snor han allt rampljus. Han är en skitbra skurk, suave och cool samtidigt som han är psykotiskt livsfarlig, och helt enkelt en mer intressant karaktär än sin ångestfyllde bror. Smith har lyckats göra Damon till en attraktiv men samtidigt faktiskt ganska läskig karaktär, och just här står boken ut litegrann från sina gelikar. Vampire Diaries är stundtals faktiskt rätt kuslig, och Smith har en bra förmåga att skapa stämnning och creepy miljöer. Okej, det skrämmer väl inte direkt slag på en, men det har en skön nivå av mysrysare, alltså den där sortens skräck man myser ihop sig i soffan med tillsammans med en kopp te eller något när det är mörkt och ruggigt ute. Riktigt trevligt.

Allt som allt är Vampire Diaries helt klart något av det bästa man kan få tag i just nu inom vampyrgenren. Nu finns det också en fortsättning på storyn i böckerna som kallas The Return. De har jag inte läst ännu, men ska absolut kolla upp dem efter de här. En spinoff-trilogi planeras även för release någon gång i framtiden.

Först var det rökningen. Sen var det chips. Och nu ska tydligen singellivet vara den nya stora hälsofaran för oss västerlänningar.

Vad är egentligen syftet med den där artikeln? Att skrämma oss in i förhållanden? Vem sade att ett förhållande är bättre än att vara singel? "Men det finns en brittisk undersökning som visar att ensamhet är faaarlitt" piper texten till. Ny fråga: vem har sagt att singlar är ensamma? Jag tror inte heller att för mycket ensamhet är bra, jag tror på att vi människor är flockdjur, men den här inställningen att singlar är ensamma stackare bara för att de saknar partner är... bland det mest nedlåtande jag någonsin hört. "Åh, titta på den stackars singeltjejen som är glad och tillfredsställd i sig själv, hon vet ingenting. Hon kanske ser glad och nöjd ut, och visst har hon massor med vänner och familj, men innerst inne blööööder hennes ensamma hjärta efter en stor och stark MAN, och gärna en del barnskrik också."

Vad är det här? Inbillar jag mig eller ser vi verkligen en regression tillbaka till 50-talets familjeideal? Istället för att lära unga tjejer (och killar) att det är okej att inte ha en stadig partner, att det är okej att vara nöjd i sig själv, så ska man hetsas in i förhållande. Bröllop har blivit trendigt och drömförhållandet många tjejer verkar sukta efter är mellan en personlighetslös brud och hennes pojkvän som misshandlar henne psykiskt.

Nu är jag fanimig sur. Tur att sambon kommer hem snart och kan lugna ner mig.

Sookie Stackhouse är utåt sett en ganska vanlig tjej. Hon jobbar som servitris på en bar i den lilla staden Bon Temps, Louisiana och är ansedd av de flesta som "konstig". För Sookie är lite udda: hon kan nämligen läsa folks tankar. Detta funkar dock inte med hennes nye pojkvän Bill, av den anledning att han är vampyr. Bill försöker "leva" som vem som helst, men det försvåras av att folk är rädda för honom och att en mördare plötsligt verkar gå lös i staden. Misstankarna riktas mot Bill, men Sookie försvarar honom. Men bör hon egentligen göra det?

Sådär, då har jag äntligen läst den här boken. Den har legat på listan ett bra tag och nu är det gjort. Detta är, som vi alla vet, början på bokserien som senare blev TV-serien True Blood, och nej, jag har inte sett ett enda avsnitt av den. Jag ville ge mig på böckerna först, gå direkt till källan. Och nu när det är gjort vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Charlaine Harris är en helt okej författare och skriver på ett sätt som gör läsaren intresserad. Hon har en bra story och handlingen går framåt i bra och jämn takt. Tyvärr är hon inte lika bra på att skapa engagerande karaktärer. Sookie är en positiv figur och känns verklighetstrogen och relaterbar, men särskilt intressant är hon inte. De flesta karaktärer får vi bara en väldigt ytlig bild av, det kanske rättas till ju längre in man kommer i serien, vad vet jag. Det märkliga är att den minst intressanta, mest "meh" karaktären av alla är vår s.k hjälte Bill. Han är urtrist, platt och medger t.o.m själv att han har en minst sagt föråldrad kvinnosyn. Han utser sig själv till Sookies beskyddare och riddare, men praktiserar det bara genom att urskiljningslöst döda de som sårar henne efter att det har inträffat och till sist överlämnar han jobbet åt SPOILER Elvis Presley som numera är en fet, stenkorkad vampyr. Nej, jag skojar inte. SLUT PÅ SPOILER. Sen så har vi det här med sexet. Jepp, sex finns det massor av här, och vampyrfiguren är nu reducerad till en potentiell knulldocka som då och då surar till och biter någon stackare. Dracula snurrar i sin grav eller något. Man kan kanske säga att den här boken inte handlar så mycket om vampyren som en läskig skräckfilmsvarelse, utan man kan snarare dra paraleller till hur svarta behandlades i USA för ett par decennier sedan. Politiska och ideologiska issues är hela tiden framme i Dead Until Dark, vilket humaniserar vampyren en hel del och gör att de ofta inte verkar särskilt läskiga. Men men, efter att allt är sagt och gjort så kommer jag nog fortsätta med de här böckerna, åtminstone ett par till. Det är en schysst story som sagt och förhoppningsvis djupnar karaktärerna till efter ett tag.