Fort, vilket är västvärldens största problem? Just det, fetma. Vi här i väst är smällfeta allesammans och en hel del av oss kommer att dö i förtid av hjärt-kärlsjukdomar. Därför konsumerar vi som tokar medias bantningstips och den hälsomat de propagerar för, vi vill lagstifta om varningstext på vissa farliga matprodukter och vi är måna om att motionera. Allt i hälsans namn. För det kan väl aldrig vara så att allt beror på att det anses fult att vara tjock? Marie Carlsson tar en koll på smal- och bantningshetsen och de fakta hon presenterar är rätt skrämmande.

Jag är en mullig brud i storlek 42/44. Hade jag levt på femtiotalet hade jag ansetts som skitsnygg, men man kan inte få allt och det var därför jag ville läsa den här boken. Marie Carlssons bok fyller ett tomrum i media-Sverige och det är synd att den inte fick mer uppmärksamhet när den kom. Visst, hon är ingen jättebra författare rent stilistiskt och hon tenderar att upprepa sig en del, men frågorna den här boken ställer borde fanimig visas upp mer i det offentliga rummet. Är det verkligen sunt att fokusera så mycket på mat som vi gör? Hur mycket styrs våra vardagliga liv av vad vi stoppar i oss? Och hur behandlar vi dem som har kropp modell "ohälsosam"? Det är där den här boken förresten blir riktigt intressant. Den första delen är mer vetenskapligt betonad och kul att memorera för den som vill slå ner vikthetsarna med siffror och hälsoforskning, den andra delen är mer sociopsykologisk och rejält skrämmande. Är vi människor verkligen så hemska och ytliga? Vad är det med fetma som är så provocerande för vissa? Carlsson ger inga entydliga svar, men hon ställer frågorna och texten stirrar en rakt i ansiktet och sätter ord på sådant vi tänker. But no more, numera ska jag i alla fall försöka göra mig fri från bantarreligionen och klippa till med den här boken om någon påpekar att "du har visst lagt på dig lite, Elli". Fat bastards, unite.

San Diego, 1892: en kvinna hittas död på det faschionabla Hotel del Coronado med en revolver bredvid sig. Rättsläkare Henry Stetson skriver av det hela som ett tragiskt självmord, men snart börjar frågetecknen hopa sig runt fallet. Vem var kvinnan? Varför reste hon ensam? Vem var det hon väntade på? Henry finner sig snart indragen i en mörk historia om åtrå och död.

När jag hörde talas om den här boken ville jag ha tag i den genast. Det lät skitcoolt då den är baserad på en sann historia som verkligen inträffade på Hotel del Coronado, ett ställe som för övrigt har varit med i mängder av filmer och TV-serieavsnitt (det var där Marilyn Monroe-rullen I hetaste laget utspelade sig). Jag hade väntat mig något smått noir-aktigt från vad jag hade läst tidigare, men blev lite besviken. Visst, det finns en sorts noir-känsla och gammalmodighet i texten som passar då handlingen utspelar sig i slutet på 1800-talet, men tyvärr är texten också ganska trist. Den är inte direkt långtråkig, det vore fel att säga, och jag förmodar att författaren försökte sig på isbergsteknik á la Hemingway, men jag fick mest en känsla av att hon skrev boken med ena handen medan hon tittade på TV eller något. Handlingen är rätt ointressant och karaktärerna är platta, det finns liksom inget som driver den här boken framåt. Tyvärr, den hade kunnat bli hur häftig som helst.