Det ofattbara är ett faktum: Elena är död. Eller nästan, iallafall. Hon har blivit en vampyr, lika överjordiskt vacker som sin älskade Stefan. Men hur ska hon klara av den här förändringen? Blotta tanken på att dricka blod får henne att rysa och hon saknar sitt gamla liv något oerhört. Samtidigt återstår ett mysterium att lösa. Vem, eller vad, var det som dödade Elena? Vad är det för mörk kraft som verkar hemsöka den lilla staden? Elena samlar ihop vampyrbröderna Salvatore och sina mänskliga vänner för att ta itu med saken, men de märkliga dödsfallen blir bara fler och fler.

L. J. Smith fortsätter att skriva väl och fungerande i andra halvan av serien om vampyrdagböckerna. Språket håller som sagt fortfarande tjugo år efter att de publicerades och de är svåra att lägga ifrån sig, särsklit en tråkig grå dag som denna. Det är även skönt att se en skräckserie för ungdomar som inte bara lämpar sig där utan även kan läsas av vuxna. Som sagt innehåller böckerna en del riktigt läbbiga grejer, och det är bara bra. När jag läser en bok om vampyrer vill jag se blod och spektakulärt våld, inte sockersött gullande. Dock är boken inte utan sin beskärda del ångest, vilket märks mest hos Stefan. I de två tidigare böckerna var han fylld av självhat och lidande, javisst, men det har nu eskalerat och han gör inte mycket annat än gnäller. På tal om att gnälla så ska jag också göra det litegrann. Från början skulle Smith bara skriva en trilogi och inget annat, men hon tjatades till att skriva en fjärde bok i serien. Det syns. Tyvärr har det lett till att de tre första böckerna fungerar som en enda: de faller smidigt in i varandra och är tänkta att läsas utan avbrott. Men den fjärde boken, The Reunion, bryter av och passar ihop med de första böckerna som en pusselbit på fel ställe. Det funkar, men boken känns tämligen meningslös. I trean fick storyn ett originellt slut som höll och man hade kunnat nöja sig med det, men så kommer den fjärde boken som en konstig, lång svans eller något. Den är till största delen onödig och känns framtvingad, vilket den ju också var. Och varför fegade Smith ur i slutet? Den tredje boken hade ett mörkt men bra slut, medan den fjärde boken slutade i ett sockersött, glittrande slut á la 80-talets feelgood-filmer: karaktärerna bokstavligen dansar av glädje. Så, nu har jag sabbat det för er. Läs böckerna, gör det absolut, men ta inte den sista delen på alltför stort allvar.