Att vara kvinna och kreativ sög rätt hårt i det förflutna, något som den excentriska Beatrix Potter fick erfara. Allt hon förväntades göra var att gifta sig rikt och gå på teparties, men så ville inte hon. Hon växer upp i en rik överklassfamilj från London och har redan som liten en väldig förmåga att hitta på historier. Vid den högaktningsvärda åldern av 34 har hon fortfarande inte gift sig, men hennes historier har börjat publiceras och blir genast bestsellers. Beatrixs familj har svårt att begripa hur hon kan föredra att hitta på larviga barnböcker framför den brittiska stelhet och tristess societén kräver, men så går det väl när man råkade heta Beatrix Potter, kvinnan bakom Pelle Kanin.

När jag hittade den här filmen var jag tvungen att se den. Det lät bara för gulligt för att låta bli, och trots att jag själv aldrig läste Pelle Kanin (Peter Rabbit) så har figuren en viss betydelse för mig då min mamma hade en teservis med motiv från böckerna och ja, den var bedårande. Så hur var filmen då? Helt okej, kan jag väl säga. Den är väldigt vackert filmad och lantmiljöerna som dyker upp då och då är slående vackra sådär som bara brittisk natur kan vara. Manuset är helt okej och skådisarna gör bra ifrån sig, men något som slår en redan från första minuten är Renee Zellwegers sätt att läsa replikerna. Hon är en bra skådespelerska och har inlevelse, men hon går igenom filmen med den mest överdrivna överklassbrittiska man kan föreställa sig. Hon låter som man gör när man ska vara vulgo-fin i kanten, eller som man gör när man hånar den brittiska överklassen. I övrigt är hon en relaterbar figur, trots sin möjliga galenskap (hon tycker att hennes teckningar rör på sig och hon pratar med dem stup i kvarten). Filmen börjar lite långsamt och man undrar om det någonsin ska dyka upp en konflikt, för allting verkar bara gå strålande bra för Beatrix oavsett vad hon gör. Tursamt nog kommer konflikten ikapp filmen någonstans halvvägs och gör det hela mer intressant. Musiken är väldigt fin den också och har ett tema som fastnar i huvudet. Allt som allt var Miss Potter en väldigt söt och gullig film, precis som man kan vänta sig av en film baserad på en barnboksförfattares liv. Kanske inget man ser om i första taget, men en trevlig film. Som ett teparty med scones.

Cracked.com är en av mina absoluta favoritsidor och bland det bästa de gör är att regelbundet be läsarna sätta ihop roliga photoshop-bilder utefter ett satt tema. Nu senast var det "ärliga filmtitlar". Ta en koll. :)

Efter romarrikets fall är Britannien splittrat i småriken styrda av olika stammar. En allians mellan dessa vore det optimala för landets framtid, men den motarbetas av käbbel bland stammarna samt kungen av Irland. Mitt i denna politiska oreda lever den unge krigaren Tristan. Han deltar i en strid mot irländarna och "dör", så han skickas ut i havet på en båt precis som en viking. Han flyter upp på en irländsk strand där den vackra prinsessan Isolde hittar honom. Det är brinnande kärlek vid första ögonkastet, men Tristan måste resa hem till England igen där en kung har valts bland lordarna - hans herre, Mark. Denne behöver nu en drottning, och det blir Isolde.

Bakgrundshistoria: den här filmen bygger på en gammal keltisk legend från ca. 1100-talet som involverar ofrivillig kärlek och ond, bråd död. Ja, i originalhistorien har kärleksparet inget val då deras kärlek är helt konstruerad på magisk väg. Så är icke fallet här, utan tycke uppstod helt på egen hand mellan de unga tu. Om det nu gjorde det alls... Jag blir störd på sådana här filmer. Tristan och Isolde har väldigt bra potential: vackra miljöer, fint foto, bra manus, snygga stridsscener och skådisar som varierar från bra till helt acceptabla. Filmen snubblar dock på mållinjen, och det är själva kärlekshistorien. Det finns noll kemi mellan Tristan och Isolde och deras sätt att läsa replikerna hade mått bra av lite mer inlevelse. Det är inte att de spelas av dåliga skådisar, de funkar bara inte ihop. Förövrigt är de väldigt ojämna karaktärer: han är en tredimensionell figur med bakgrundhistoria och personlighet, medan Isolde endast har en uppgift och det är att vara den gråtande, självömkande jungfrun. Hon är rätt tråkig, helt enkelt. Det är himla synd, jag ville verkligen tycka mer om den här filmen än vad jag gör. Det är en spännande och cool historia, men det känns som om regissören har misslyckats när fokus ligger på ett kärlekspar, men det enda tittaren bryr sig om är ramhistorien med dess krig och politiska bråk. Det var helt enkelt roligare. Men men, man får iallafall se en del snygga killar springa runt och slåss coolt. Jag har alltid sagt att riktiga män har långt hår.

I den lilla staden Bascom, North Carolina, bor den märklliga släkten Waverley. De har sedan någon kan minnas haft speciella krafter, och nu har Claire Waverley börjat utnyttja dessa krafter i matlagningen hon gör för sin cateringfirma. Claire lever ett tillbakadraget, ensamt liv när hennes nye granne börjar göra oroväckande försök att komma henne närmre och rubba hennes trygga rutiner. Inte nog med det, plötsligt dyker hennes oberäkneliga syster Sydney upp efter att ha varit försvunnen i tio år, och med sig har hon en liten dotter. De är båda på flykt från Sydneys man som har missahndlat henne i flera år och har ingen annanstans att ta vägen. Livet i den lugna staden kommer aldrig att bli sig likt igen.

Hmmm. Tyvärr, den här boken är inte mycket att hänga i granen. Den kan ju i och för sig vara ännu ett offer för dålig översättning (jag har alltid undrat vem fan det är som sätter alla pinsamt dåliga, svenska titlar på böcker), men det går inte att komma ifrån att boken är rätt töntig. Den är ett perfekt exempel på det som brukar kallas fluff: böcker/filmer som inte tillför något, som är helt meningslösa och saknar all form av tyngd. De är som små rosa moln av rent trams som flyger runt i kulturvärlden. Som regel gör de ingen skada och det finns exempel på trevligt fluff också, men oftast blir det som med den här boken. Den är tråkig, förutsägbar och så in i döden gullig att man nästan spyr. För övrigt är boken en rejält genomskinlig rip-off på en av mina favorit-fluffilmer "Magiska systrar". Kolla där, en till urusel svensk översättningstitel. Författaren har ett trist språk och karaktärerna är tämligen ointressanta pappfigurer. I ett försök att få med lite magisk realism i storyn har författaren gjort släkten Waverleys hus levande och gett äppelträdet i trädgården mänskliga känslor och en rätt schysst rörelseförmåga och kastarm. Det är emellanåt lite roligt att läsa om hur trädet kastar äpplen på folk, men till slut känns det också mest larvigt och man undrar om det snart ska dra upp rötterna och springa runt också. För övrigt undrar jag om det är någon kulturkrock på gång, för jag tycker att människosynen i boken är rätt hemsk. Individualism existerar liksom inte, alla karaktärer är bara en förlängning av sina respektive familjer och påtvingas därför en uppsättning regler och karaktärsdrag oavsett vad de tycker om saken. Kanske är en amerikansk sydstatsgrej, vad vet jag, men tröttsamt är det. "Alla Clark-kvinnorna är sådana, alla männen i familjen Hopkins är sådana, och så ska det alltid vara". Suck. Låter som en avdelning i helvetet. Men om du gillar sånt här eller behöver svalka av hjärnan med minst sagt lätt läsning, så kan du ju pröva den här. Du kan få mitt exemplar.

Lennart kan knappt tro sin lycka när han en vanlig höstdag ute i skogen hittar ett övergivet spädbarn. Barnet, en liten flicka, skriker nämligen inte, utan sjunger för Lennart med den mest kristallklara, perfekta röst han någonsin hört. Övertygad om att hans döda svensktoppskarriär nu kommer att ta ny fart tar han hem flickan och håller henne hemlig. Och tiden går. Samtidigt finns det en annan flicka någonstans i Sverige, en flicka som är som de flesta andra men ändå inte. Hon känner sig utanför, missförstådd och ensam. När fjorton år har gått träffas de två flickorna och deras märkliga vänskap leder till Allsång på Skansen, kaos och ond, bråd död.

Wow, Linqvist. Wow. Jag vet knappt vad jag ska säga. Det här var nog den blodigaste bok jag någonsin har läst (fram tills den här var det Lida av Stephen King). Det är ingen ände på äckligheterna i Lilla stjärna och det är tyvärr också något som gjorde mig en aning besviken. Jag älskar Lindqvists böcker, han är helt klart en av Sveriges bästa författare. Han skrämde nästan livet ur mig med sina förra alster, men den här boken är inte läskig utan bara allmänt äcklig och sjuk. Dock kan man bara applådera killens språk och skrivartalang, han har en gåva som är få andra förunnad och han inspirerar oss wannabe-författare djupt. Men det här var (enligt mig) hans hittills svagaste bok. Notera att jag inte säger "sämsta" för jag kan inte använda det ordet här. Boken är skitbra, men den är inte i klass med t.ex Människohamn, vilken jag anser vara en av de bästa svenska romanerna i modern tid. Språket här är som sagt toppenfantastiskt, men... jag fattar inte. Bokens tema är de vuxnas svek gentemot barn och unga, barns ensamhet och utsatthet och den fruktansvärda hämnd de hade utkrävt om de bara hade haft resurserna. Dock vet jag inte hur väl det håller, för det finns ju vuxna karaktärer i boken som är snälla. Boken kan även ses som en sorts Frankenstein i dess budskap om att männskan blir den andra gör henne till, men här finns också filosoferingar kring människans djuriska sidor, vår fascination inför döden och hur vi innerst inne alla bär på mördande kaos under en tunn fernissa av normalitet. Men jag fattar ändå inte. Jag har ärligt talat aldrig velat döda en människa, har aldrig ens tänkt tanken bortsett från när det gäller fiktiva skurkar på film. Därför är boken för mig mer äcklande och vidrig än befriande, jag får aldrig den där tjoande "JA!"-känslan som jag förmodar ska infinna sig av att läsa den. Men som slutsats måste jag ändå rekommendera Lilla stjärna. Karln är en mästare och boken är svår att lägga ifrån sig. Den har en intressant och originell story och ett språk man bara kan beundra. Hoppas att du får ut mer av den i slutändan än det, för det fick inte jag.

Här är förresten en promo-video för boken. MÅSTE ses.

England, 1891: Lawrence Talbots bror blir brutalt mördad under märkliga omständigheter och Lawrence får lägga undan sin karriär som skådespelare för att åka hem till familjegodset ute på landet och vara med vid begravningen. Där ute bor nu bara hans gamle far och broderns sörjande fästmö. Allt pekar på att brodern dog av ett djuranfall, men Lawrence nöjer sig inte med det utan börjar göra efterforskningar. Han hittar djuret som dödade brodern och blir själv biten, och plötsligt får han problem han aldrig hade kunnat föreställa sig. Problem som har med fullmånen att göra...

Jag hade sett fram emot att se den här filmen sedan den kom på bio, men det blev liksom aldrig av förrän ikväll. Full av förväntan slog jag mig ner framför teven och jag måste säga att jag inte blev helt besviken. Filmen är ganska långsam, men den är himla vacker att titta på. Regissören har lagt en hel massa krut på att skapa mysiga skräckfilmsscenerier av den gamla skolan: vi snackar tjock dimma, läskiga skogar med knotiga träd, ett kusligt gammalt kråkslott, trollkunniga zigenare och snygga bilder av fullmånen. Allt är en uppenbar blinkning åt originalfilmen från 1941 och som sagt funkar det oftast, men ibland blir det dock lite väl klyschigt och gammalmodigt. Något man inte kan säga det om är mängden gore i filmen. Blodet sprutar i The Wolfman och regissören fegar aldrig ur med att visa äckligheterna. De flesta av skådisarna gör ett bra jobb (Hugo Weaving är som vanligt underbar), med ett väldigt tydligt undantag: den där fästmön. Hon låter tyvärr hemskt stolpig och stel när hon läser sina repliker och det finns liksom inget... liv i henne, jag vet inte hur jag ska uttrycka det annorlunda. Tyvärr får hon en hel del screen time också då det bildas en fullständigt meningslös och ointressant kärlekshistoria mellan henne och Lawrence. Jag gick ifrån filmen med känslan av att den hade vunnit på om man skrotade den sidohandlingen helt. Allt som allt kan jag säga att filmen var helt okej. Den började lite trögt men artade sig snabbt, och jisses vad man fick se blod. Jag ville tycka om den mer, men den blev till slut bara en popcornskräckis, om än en okej sådan.

Efter att Sophies man dör i cancer tappar hon fotfästet helt. Hon försöker och vill vara en stilfull änka á la Jackie Kennedy, men det går helt åt skogen den dag hon till slut får ett sammanbrott och dyker upp på jobbet i morgonrock och kanintofflor. I ett försök att få ordning på tillvaron flyttar hon från soliga Kalifornien till det regniga Oregon för att bo hos en kompis ett tag. Där går hon i sorgegrupp, blir "storasyster" åt en trettonårig punktjej med diverse problem och upptäcker sin dolda talang: bakning. Hon startar ett café och träffar en ny man. Men klarar hon verkligen allt detta helt själv? Och är det tillåtet att ha en ny man i livet bara nio månader efter att den man gifte sig med dött?

Jag har läst den här boken en gång förr och plockade nu upp den igen, för trots det kassa vädret i den så är den jättemysig sommarläsning. Det är en väldigt bra bok som beskriver sorgen efter en älskades död på ett bra och hållbart sätt, Lolly Winston verkar tyvärr veta exakt hur det känns. Boken börjar bra och engagerar en, den lyckas nämligen vara rolig och underhållande trots det tunga ämnet. Ibland kom det stycken som var så bra att jag läste dem högt för min pojkvän, och han skrattade också åt dem, vilket (tro mig) är ett strålande betyg för en bok som kanske kan kallas "kioskroman". Lolly Winstons sätt att skriva är i toppklass bland chiclit-genren och hon kan lätt jämföras med min favorit: Sophie Kinsella. Jag nämnde innan att boken börjar väldigt bra, hur är slutet då? Mja, tyvärr måste jag nog säga att kvalitén på storyn sjunker något mot slutet, tursamt nog inte helt. Jag vet inte, när de sista kapitlen radade upp sig dök det upp en känsla av att det amerikanska "allt-ordnar-sig"-spöket dök upp och plötsligt är allt väldigt gulligt och fint. Skurkarna får vad de förtjänar, de goda får sina belöningar och allting är så rosenskimrande bra. Boken är fortfarande helt klart värd att läsa, synd bara på det där med slutet. Men du, kära läsare, är kanske inte lika cynisk som jag så ge den en chans, oavsett om du är tjej eller kille. Dessutom tror jag att vi behöver fler killar som vågar ge sig på sådana här böcker.

Rose och hennes vampyrskyddsling Lissa har varit på rymmen tillsammans under två år från internatskolan St. Vladimir's Academy, men nu har skolans personal till slut fått tag i dem och de släpas tillbaka. På skolan blir de det främsta samntalsämnet, alla vill veta varför skolans populäraste tjej (Lissa) helt plötsligt bestämde sig för att sticka. Samtidigt finns det de som inte är lika glada åt att se henne tillbaka, och den tuffa Rose får fullt upp med att bekymra sig om Lissas välmående och säkerhet. För någon verkar vara ute efter henne, och mystiken tätnar snabbt runt de två bästa vännerna.

Jag hade skjutit upp läsandet av den här serien rätt länge, men till slut blev det oundvikligt. Jag tyckte att hela grejen lät larvig och pretentiös: en snobbig privatskola med vampyrelever, som dessutom heter St. Vladimir's? Snälla... Men jag blev väldigt positivt överraskad. Richelle Mead (som för övrigt skrivit böckerna på typ ingen tid alls) har ett skitbra språk och ett skönt sinne för humor som man inte ofta ser i ungdomsskräckgenren. Hon har skapat engagerande, intressanta karaktärer och en spännande story som suger tag i en rejält, om uttrycket mig tillåts. Det här är en härlig blandning av genrer: vampyrroman, skräckis, tonårsdrama och deckare, och det funkar! Jag ser fram emot att få tag i nästa del (fattig som man är får man snällt vänta på att den ska dyka upp på stadsbiblioteket). Finns det något att anmärka på då? Svårt att säga. Ingenting är ju perfekt, men det känns ändå som att "leta fel" om man skulle klaga på något i den här boken. Serien är förvisso snart färdigskriven med den sista boken kommande i december, och jag hade önskat att den hade kunnat bli lika stor som Twilight, för här finns en mycket bättre story och en SJUKT mycket bättre och sundare inställning till sex. Ja, sexet är ju oundvikligt i sådana här böcker, men här finns en framställning av det som något bra och  privat, något som bara gäller en själv och som alla andra ska skita i. Rose blir väldigt ofta ansatt av drägg som kallar henne hora för hennes flirtighet, men hon lyckas alltid platta till dem och jag bara hurrar när jag läser det. Författaren tar avstånd från de traditionella könsrollerna och det ska uppmuntras. Så, summa summarum, läs den!