Det kommer att bli något av ett vampyrtema här på bloggen den närmsta framtiden, eftersom jag har en massa grejer att läsa och kolla på som har med ämnet att göra. Tänkte att det kunde vara på sin plats att skriva lite om

*-*-*VAMPYRENS UTVECKLING*-*-*

Under början av 1800-talet dök det upp en tunn liten bok med titeln The Vampyre av John Polidori, och det är kanske den mest inflytelserika av alla vampyrtexter. Ja, större än Dracula också. I den beskrivs vampyren för första gången som en cool, världsvan aristokrat. Dock saknade han helt moraliska skrupler och oavsett vad han fick tag i så slet han det i stycken. Redan här var huggtänderna med, men i Polidoris verk nämns inget om huruvida vampyren, lord Ruthven, var känslig för solljus, bara att hans vampyraktiviteter begränsade sig till natten.

Efter detta kom Dracula av Bram Stoker, en bok som Brad Pitt sammanfattar ganska väl som ”the ramblings of a mad Irishman”. Boken var rätt magstark för sin tid, men idag är den ansedd som ganska lam. En tid efter författarens död ville en tysk regissör filmatisera boken, men Stokers änka sade tvärt nej. Regissören ville inte släppa idén utan skrev istället om storyn litegrann och ändrade Draculas namn, och vips så fick vi 1922 Nosferatu, världens första vampyrfilm. Vi befinner oss långt ifrån dagens vampyrhunkar i nuläget: Nosferatus vampyr hade utstående fiskögon, långa klor, kutig rygg och dessutom var han skallig. Han liknar mer än något annat en nakenråtta. Så såg helt enkelt en vampyr ut på den tiden.

Men den bilden höll bara fram till 1931 när Dracula hade premiär. Det är nu den vampyr vi känner idag tar form, i och med Bela Lugosi. Frisyren, slängkappan, den konstiga accenten, allt var med. Detta blev den ikoniska vampyren, den bild av figuren som skulle dominera under en lång tid framöver. Han var cool, suave och mystisk, och nu var han också en rätt schysst hypnotisör och kunde förvandla sig till en fladdermus.

Ett par decennier gick och det mesta man hörde av vampyren var i diverse mer eller mindre löjliga småfilmer, uppföljare, spinoffs och liknande, med ett visst undantag för Christopher Lees dracula-filmer. Så skulle det förbli fram till 90-talet, när Anne Rices En vampyrs bekännelse filmatiserades och fick varenda kvinna (och en hel del män) att sucka förälskat. Filmen blev en hit och vampyrgenren var återupplivad. Nu blev figuren den där snygge sexguden vi alla är bekanta med, och syftet med utseendet var att locka offer. Såvida man inte var en Buffy-vampyr, för de såg ut som om någon slagit dem mitt i ansiktet med världens hårdaste knytnäve.

Vampyren som vacker, ångestfull yngling blev den mest populäre figuren av de två och under 2000-talets början vet vi alla vad som hände. Twilight äntrade scenen och den blodtörstiga monstervampyren från 1800-talet var som bortblåst. Nu har vampyrerna fått en sorts moralisk high ground att förhålla sig till, de är organiserade istället för att vara ensamma aktörer och de är relativt konservativa och traditionsälskande. De har även superkrafter. Ja, jag fattar det inte heller. Samtidigt dök True Blood upp och sade i princip rakt ut att vampyren har blivit en onanifantasi och inget mer, och alla vi älskare av genren suckade djupt. Men en del andra uppskattade det tydligen.

Så där har ni den, en (väldigt) kort historik över vampyren. Jag funderade på att utöka den litegrann i flera avsnitt, men bestämde mig för att ingen hade pallat läsa dem.