Detta är den sanna historien om Rudolf Vrba och hans tid som judisk fånge i Auschwitz. Han förs dit som sjuttonåring och blir kvar där i två år. Under den tiden lyckas han, tack vare sin intelligens och en helt galen tur, att klara livhanken relativt väl. Redan från början har han beslutat sig för att en dag ta sig därifrån. Först bara för sin egen skull, men allteftersom misshandeln, svälten och sjukdomarna förvärras och högen av lik växer sig högre blir Rudolfs mål att ta sig ut och berätta för omvärlden vad som händer bakom taggtrådsstängslet, för att rädda andra. Men hur tar man sig ut ur ett fångläger där varenda steg man tar är övervakat? Och hur ska någon utanför kunna tro på Rudolfs hemska historia?

Holy shit vad den här boken var bra. Känslan jag fick när jag slog igen den var dock inte den där jublande, studsande känslan man kan få av en bra bok, utan snarare den dövande känslan, som om man fått något hårt i huvudet och nu inte riktigt kan greppa omvärlden. Vrbas historia är helt sanslös och det faktum att han överlevde lägret är bortom allt förstånd. Killen var vid massor av tillfällen så här nära att åka rakt in i förbränningsugnen, men överlevde mot alla odds. Det finns bara ett svar på hur det gick till och det är att Vrba hade en hel stab av skyddsänglar efter sig, eller hjälp från både Gud och djävulen. Det här är en historia som jag inte kommer att glömma i första taget, och sedan gör det ju inget heller att han var en grym författare. Det som man själv aldrig ens hade velat försöka beskriva klarar Vrba av med glans, och hans språk är otroligt. Han berör en på djupet och skriver hjärtslitande utan att en enda gång bli sentimental, faktum är att han har en förmåga att beskriva de mest hårresande hemskheter som fullständigt normala och självklara, så som de måste ha framstått för en fånge. Samtidigt lyckas han på något sätt ha en rejäl skopa humor med i texten. Det fanns flera tillfällen då jag skrattade högt, och det är fanimig en bedrift när man skriver om svartnande benknotor från barnskelett. Och en sak som står ut så fint är hur han lyckas beskriva de glimtar av värme och mänsklighet som faktiskt fanns mitt i Auschwitzs misär, och den här boken gav mig en liten tår i ögonvrån både en och två gånger. Karln dog för bara några år seden och enligt mig råder det ingen tvekan om att han var en äkta hjälte. Hans vittnesmål om lägret kallades Auschwitzprotokollet och blev en viktig faktor i omvärldens uppvaknande och hur sanningen kom fram. Vrba räddade indirekt livet på hundratusentals människor, och om inte det gör den här boken värd att läsa så vete fan.