Charlie Decker, 17, har en väldigt intressant dag. Efter ett samtal hos rektorn där han fått höra att han blivit relegerad går han raka vägen till sitt skåp och sätter eld på det, men inte innan han har plockat fram pistolen som låg i det. Lugn som en gammal ko går han in i klassrummet, skjuter lärarinnan och håller resten av klassen som gisslan. Alla är förfärade, hur kan detta ske i deras lilla, lugna byhåla? Medan poliser och annat löst folk samlas utanför och försöker lösa situationen händer intressanta saker i klassrummet. Samhällets fernissa av normalitet och hyckleri skalas av mer och mer bland eleverna och frågan är i vilket skick deras sinnen kommer att vara efter den här märkliga dagens slut.

Stephen King hade en gång pseudonymen Richard Bachman som han använde sig av när han skrev böcker som inte passade in i hans skräckimage. Raseri är en sådan bok. Den är för ölvrigt svår att hitta (jag fann mitt exemplar på en loppmarknad), men om du har chansen att läsa den så gör det. Detta är nämligen en bortglömd pärla i gubben Kings repertoar, och det är synd att han själv stoppade utgivningen av den, för herregud vad den här boken är bra. Detta är vad Räddaren i nöden skulle ha varit enligt mig. Det känns ungefär som om King läste den och sade "screw that, I can do better." Jag vet inte när jag sist läste en bok som beskriver gapet mellan ungdomen och vuxenvärlden på ett så bra och nattsvart, men samtidigt sjukt roligt, sätt. Som så ofta i Kings böcker blir de vuxnas värld och samhälle en ganska ful plats full av hycklare och inkompetens som ungdomen måste kämpa emot för sin egen överlevnads skull, och jag tror aldrig att jag har hejat lika mycket på en mördare i en bok förrut som jag gjorde här. Charlie Decker är en fascinerande karaktär: skurk och hjälte samtidigt, vilsen och väldigt intelligent, stark och samtidigt väldigt svag. Han är helt enkelt en otroligt mänsklig, relaterbar figur. Resterande karaktärer ska egentligern inte ses som personer, tror jag, utan snarare representatörer för idéer och roller såsom Den Populäre Killen, Nördtjejen, Skolpsykologen, Rektorn, Den Lokala Horan etc. De är ansiktlösa figurer med en roll att spela, men de är aldrig tråkiga pappfigurer och King använder dem och ställer dem emot varandra på ett strålande sätt. Karln har för övrigt ett himla skönt språk och skrev redan här som en gud (boken är från början av hans karriär, kom ut 1977). Om du kan hitta den på ett bibliotek eller loppmarknad någonstans, läs den. Läs den och tänk tillbaka på din egen tid som arg tonåring och inse att Stephen King har beskrivit den perfekt.