Lennart kan knappt tro sin lycka när han en vanlig höstdag ute i skogen hittar ett övergivet spädbarn. Barnet, en liten flicka, skriker nämligen inte, utan sjunger för Lennart med den mest kristallklara, perfekta röst han någonsin hört. Övertygad om att hans döda svensktoppskarriär nu kommer att ta ny fart tar han hem flickan och håller henne hemlig. Och tiden går. Samtidigt finns det en annan flicka någonstans i Sverige, en flicka som är som de flesta andra men ändå inte. Hon känner sig utanför, missförstådd och ensam. När fjorton år har gått träffas de två flickorna och deras märkliga vänskap leder till Allsång på Skansen, kaos och ond, bråd död.

Wow, Linqvist. Wow. Jag vet knappt vad jag ska säga. Det här var nog den blodigaste bok jag någonsin har läst (fram tills den här var det Lida av Stephen King). Det är ingen ände på äckligheterna i Lilla stjärna och det är tyvärr också något som gjorde mig en aning besviken. Jag älskar Lindqvists böcker, han är helt klart en av Sveriges bästa författare. Han skrämde nästan livet ur mig med sina förra alster, men den här boken är inte läskig utan bara allmänt äcklig och sjuk. Dock kan man bara applådera killens språk och skrivartalang, han har en gåva som är få andra förunnad och han inspirerar oss wannabe-författare djupt. Men det här var (enligt mig) hans hittills svagaste bok. Notera att jag inte säger "sämsta" för jag kan inte använda det ordet här. Boken är skitbra, men den är inte i klass med t.ex Människohamn, vilken jag anser vara en av de bästa svenska romanerna i modern tid. Språket här är som sagt toppenfantastiskt, men... jag fattar inte. Bokens tema är de vuxnas svek gentemot barn och unga, barns ensamhet och utsatthet och den fruktansvärda hämnd de hade utkrävt om de bara hade haft resurserna. Dock vet jag inte hur väl det håller, för det finns ju vuxna karaktärer i boken som är snälla. Boken kan även ses som en sorts Frankenstein i dess budskap om att männskan blir den andra gör henne till, men här finns också filosoferingar kring människans djuriska sidor, vår fascination inför döden och hur vi innerst inne alla bär på mördande kaos under en tunn fernissa av normalitet. Men jag fattar ändå inte. Jag har ärligt talat aldrig velat döda en människa, har aldrig ens tänkt tanken bortsett från när det gäller fiktiva skurkar på film. Därför är boken för mig mer äcklande och vidrig än befriande, jag får aldrig den där tjoande "JA!"-känslan som jag förmodar ska infinna sig av att läsa den. Men som slutsats måste jag ändå rekommendera Lilla stjärna. Karln är en mästare och boken är svår att lägga ifrån sig. Den har en intressant och originell story och ett språk man bara kan beundra. Hoppas att du får ut mer av den i slutändan än det, för det fick inte jag.

Här är förresten en promo-video för boken. MÅSTE ses.