England, 1891: Lawrence Talbots bror blir brutalt mördad under märkliga omständigheter och Lawrence får lägga undan sin karriär som skådespelare för att åka hem till familjegodset ute på landet och vara med vid begravningen. Där ute bor nu bara hans gamle far och broderns sörjande fästmö. Allt pekar på att brodern dog av ett djuranfall, men Lawrence nöjer sig inte med det utan börjar göra efterforskningar. Han hittar djuret som dödade brodern och blir själv biten, och plötsligt får han problem han aldrig hade kunnat föreställa sig. Problem som har med fullmånen att göra...

Jag hade sett fram emot att se den här filmen sedan den kom på bio, men det blev liksom aldrig av förrän ikväll. Full av förväntan slog jag mig ner framför teven och jag måste säga att jag inte blev helt besviken. Filmen är ganska långsam, men den är himla vacker att titta på. Regissören har lagt en hel massa krut på att skapa mysiga skräckfilmsscenerier av den gamla skolan: vi snackar tjock dimma, läskiga skogar med knotiga träd, ett kusligt gammalt kråkslott, trollkunniga zigenare och snygga bilder av fullmånen. Allt är en uppenbar blinkning åt originalfilmen från 1941 och som sagt funkar det oftast, men ibland blir det dock lite väl klyschigt och gammalmodigt. Något man inte kan säga det om är mängden gore i filmen. Blodet sprutar i The Wolfman och regissören fegar aldrig ur med att visa äckligheterna. De flesta av skådisarna gör ett bra jobb (Hugo Weaving är som vanligt underbar), med ett väldigt tydligt undantag: den där fästmön. Hon låter tyvärr hemskt stolpig och stel när hon läser sina repliker och det finns liksom inget... liv i henne, jag vet inte hur jag ska uttrycka det annorlunda. Tyvärr får hon en hel del screen time också då det bildas en fullständigt meningslös och ointressant kärlekshistoria mellan henne och Lawrence. Jag gick ifrån filmen med känslan av att den hade vunnit på om man skrotade den sidohandlingen helt. Allt som allt kan jag säga att filmen var helt okej. Den började lite trögt men artade sig snabbt, och jisses vad man fick se blod. Jag ville tycka om den mer, men den blev till slut bara en popcornskräckis, om än en okej sådan.