Joakim och Katrine lämnar Bromma utanför Stockholm och flyttar med ungarna till en enslig gammal gård på Öland. Huset är enormt stort och ligger vackert till nere vid havet, och familjen förväntar sig en lugn tillvaro. Tyvärr blir inget som de hade tänkt sig. Huset är omgivet av märkliga historier och sägs vara hemsökt av andarna från alla som har dött till havs i närheten. Joakim hoppades på att komma undan sitt förflutna, men det visar sig jaga fatt i honom.

Jag älskar John Ajvide Lindkvist, och det skulle vara väldigt enkelt att anklaga Johan Theorin för snudd på plagiarism. Boken påminner absolut om Människohamn (Lindkvists bästa hittills): miljöerna, karaktärerna och storyn är liknande. Men den snor aldrig något ordentligt från Människohamn eftersom den helt enkelt inte är lika bra. Johan Theorin är inte en lika begåvad författare som Lindkvist och man blir knappast skrämd av att läsa Nattfåk. Dock tycker jag att det är rätt orättvist att jämföra romaner på det här sättet, så jag ska sluta med det nu. I övrigt är boken helt okej, men spretig. Vi har en konstig spökhistoria, ett mysterium, tre korkade tjuvar som rånar hus med hjälp av ett ouija-bräde (I shit you not), en gammal gubbe som berättar om sitt förflutna för en släkting, en ung polis som försöker vara supersnut och lösa allt samtidigt och en utläggning om den gamla gårdens historia. När författaren ska knyta ihop hela soppan i slutet blir det nästan lite spring-i-dörrar-grej av det, ni vet som i gamla Scooby-Doo-avsnitt? Det hela blir tyvärr lite för mycket och man upplever den där grejen där man tragglar sig igenom vissa kapitel för att man vill komma tillbaka till de mer intressanta sidospåren till huvudhistorien. Hur var det, Theorin, skulle du skriva en spökhistoria eller en kriminalroman? Dock måste jag säga att jag gillade mysteriets lösning i slutändan, svaret på gåtorna är så.... svenskt. Riktig, gammal hederlig, svensk ruttenhet, egoism och självgodhet, I love it.

Det här är historien om Erzebet Bathory, den ungerska grevinnan som var så mäktig att till och med kungen var rädd för henne. Hon var otroligt smart och en duktig strateg som skötte sin egendom utmärkt, men hon var också en av historiens värsta mördare. När åldern började synas i hennes vackra hud blev hon besatt av att göra sig själv yngre, och hon hade hittat en mirakelmetod: unga flickors blod.

Jag kände till legenden om grevinnan Bathory och hennes blodbad sedan jag var liten, så när jag hörde talas om den här filmen tänkte jag "coolt, måste kollas". Jag menar, hur kan det gå fel? Historien är som gjord för att bli en skön film. Och det börjar lovande: produktionen är grymt påkostad med fantastiska kläder och snygga miljöer. Det verkar bra - ända tills den första karaktären öppnar munnen. Förväntningarna vänder nosen neråt i en kraschlandning, och fort går det. Inte nog med att manuset är direkt pinsamt, det finns inte en enda människa i den här filmen som kan skådespela. Det är som om regissören har anlitat det lokala teatersällskapet: konstiga pauser mitt i repliker, noll inlevelse, ibland för mycket inlevelse, monotona röster och helt döda blickar. Läser de från fusklappar i knät eller? Jag tror inte man hade kunnat hitta sämre skådisar ens om man hade försökt. Inte ens grevinnan själv (som dessutom spelas av filmens regissör) är något att ha, och i slutändan får vi alltså en film som ser väldigt snygg ut men som är helkass och tråkig, så grymt tråkig.

Ensamstående mamman Lotta har tröttnat på singellivet och bestämmer sig för att leta upp en karl via internet. Bland alla de som svarar på hennes annons väljer hon ut Jonas. När de träffas klickar de genast och han verkar vara den perfekta mannen på alla sätt. Vad Lotta inte anar är den mörka hemlighet Jonas bär på. En hemlighet som får honom att ljuga och gå bakom ryggen på henne, om och om igen. När Lotta till slut får reda på alla kvinnor Jonas har träffat vid sidan av kommer det hela fram: han är inte ett vanligt "otroget svin", han är sexmissbrukare.

Jag hade sett fram emot att läsa den här boken. Det finns inte så mycket böcker om sexmissbruk och att få en titt in i det från en med erfarenhet lät högst intressant. Boken börjar bra, och även om Åsa Hellberg inte är någon strålande författare så fångar hon sin läsare och berättar bra. En sak jag dock inte fattar riktigt är varför nästan varannat kapitel är skrivet i kursiv stil. Först trodde jag att det var för att de var tillbakablickar i Lottas liv som skulle funka som en sidohandling till historien om henne och Jonas, men det verkar det inte vara alls. Rent allmänt måste jag säga att boken tyvärr inte var vad jag hade väntat mig. Istället för intressanta fakta om sexmissbruk fick jag en snyftig historia om Lottas relationsproblem orsakade av jobbiga grejer från hennes barndom. Jag riskerar i den här recensionen att låta som tidernas bitch, men jag undrar lite vart Jonas tog vägen. Det var liksom honom jag ville läsa om och hans beroendeproblem, inte Lottas medberoende och "duktig-flicka-har-fått-nog"-gnäll. Under bokens andra halva är Jonas knappt med, allt handlar om Lottas känslor, ångest och bekymmer för att till slut kulminera i en lååååång utläggning i kvasivetenskaplig psykoterapi där kvinnor sitter i ett rum och gråter tillsammans. Slutet känns alltså, tyvärr, lite mesigt och boken som helhet kan nästan anklagas för falsk marknadsföring.

Piki: Helsingfors coolaste brud, gaybarernas drottning. Hon kan få vilken kvinna hon vill, och hennes flickvän blir alldeles tagen när hon blir den utvalda. Hon älskar Piki så otroligt mycket och skulle göra vad som helst för henne. Men något har hänt på sista tiden. Den en gång så tuffa flatan som inte var rädd för något sitter nu instängd i sin egen lägenhet, blir mer och mer avmagrad och är livrädd för att gå utanför dörren. Panikångesten som hon skamset har försökt dölja har till slut tagit över och flickvännen blir alltmer förtvivlad och frustrerad i sina försök att hjälpa.

Jag vet inte riktigt vad det var, men jag fastnade för det här omslaget och sedan kunde jag inte få boken ur huvudet förrän jag hade läst den. Och det gick fort, för fan vad bra den var. Sofi Oksanen är grym på att skriva och den inledande paragrafen i Baby Jane är en av de bästa jag har läst på länge. Och hon lyckas, på ett sätt jag aldrig sett förut, fånga den frustration och ilska som kan fylla en när någon man älskar sitter inlåst i sin egen lägenhet på grund av ångest och rädsla. Hjälplösheten och irritationen växer sig då bara större och till slut vet man varken ut eller in. Jag skrämmer nästan mig själv när jag blir arg på karaktärerna och deras ständiga ångestgnäll, kommer på mig själv med att vilja ruska om dem och beordra dem att skärpa sig. Men boken är inte bara nattsvart psykgnäll, den är också en cool inblick i Helsingfors gayvärld med dess regler och tabun (jo, de finns tyvärr där också) och den namnlösa Flickvännens kamp mot dem i egenskap av femme lesbisk. Oksanen dömer inte på något sätt, men man fattar mellan raderana att hon är sur över hur de som vänt normerna ryggen skapar sina egna restriktioner och beteenderegler. Läs den, må skit och njut.

Kathleen och hennes systrar föds av en ensamstående mor i den fattigaste delen av Dublin. Det är 1930-tal och trots att mamman är en underbar mor tas hennes döttrar ifrån henne för att rädda deras själar. Flickorna hamnar på en institutionsskola driven av nunnor, och i åtta år blir de kvar i ett helvete av misshandel, tortyr, vanvård och hopplöshet. Kathleen blir alltmer indoktrinerad, och hur hon ska klara ett normalt liv efter sina år på skolan är en gåta...

Det här blir en kort recension p.g.a sjukdom. Boken harinte fått så värst mycket uppmärksamhet, men jag säger bara: läs den. Jag själv kunde inte lägga den ifrån mig. Kathleen O'Malley har skrivit en hemsk och väldigt utlämnande historia, och den är ovanlig i sin ärlighet. De sadistiska nunnorna målas ut som de hemska monster de var, men det fanns även ljuspunkter i Kathleens inspärrade liv. Hon erkänner väldigt rakt att hon blev totalt institutionaliserad och att hon älskade nunnorna, ville till och med bli en nunna själv, utan att skämmas.

Avslutar med ett citat från Nemi:

"Tror du att helvetet finns?"

"Med tanke på hur många det finns som förtjänar att lida vore det jävligt synd om det inte gjorde det."