Aislinn är en tonårstjej med en ovanlig förmåga: hon kan se älvor. De är tyvärr inte några söta, glittriga bokmärkesvarelser utan kan se ut lite hursomhelst, t.o.m som människor. Och att kunna se dem är inte bra alls, så Aislinn gör sitt bästa för att ignorera dem. Inom älvriket finns en del problem som har med prins Keenan att göra, han som behöver hitta den som är ämnad för honom för att ta sin plats som Sommarkungen. Det finns dock någon som vill hindra detta: hans mamma, Vinterdrottningen.

Anledningen till att den där sammanfattningen däruppe är kass är att jag inte läste ut den här boken. Tro mig, jag försökte. Jag satte mig bekvämt i soffan och öppnade boken. Typ tio sidor senare kom jag på att jag ville göra något annat, som att sortera tvätten. Det verkade roligare. Jag försökte igen, men fann att jag var tvungen att skura badkaret just då. Kort sagt så är den här boken totalt ointressant. Det är inte det att den är renodlat tråkig, den är direkt frånstötande. Jag och den här boken var som två magneter bredvid varandra; vi gick inte ihop alls. Jag höll fast så länge jag kunde, men till slut var jag tvungen att släppa. Vad är det som händer i den här boken egentligen? Läsaren kastas in i handlingarnas centrum och får mängder av begrepp och konstiga älvord slängda på sig utan att hänga med alls. "Vänta, vad betyder det där?" "Varför det?" "Vad fanken är det för något?" "Argh, jag fattar inget!". Jag kanske gör ett nytt försök med den här boken en annan gång, men just nu står jag inte ut med den en sida till.