Luce är en 17-årig tjej som har skickats till skolan Sword and Cross efter att hon varit involverad i ett mystiskt dödsfall - som hon inte ens kommer ihåg. Sword and Cross är nämligen ingen vanlig skola: här hamnar bara de tyngst kriminella ungdomarna. Stället är minst sagt ogästvänligt, kommunikationen med den yttre världen är hårt kontrollerad av personalen och övervakningskameror bevakar varenda steg eleverna tar. Luce vantrivs och vill helst av allt försvinna i mängden, men tyvärr består den av rejält knäppa (och ibland läskiga) typer som nu är hennes enda jämnåriga. Men alla Luces bekymmer bleknar varje gång hon får syn på den hemlighetsfulle, åh-så-snygge Daniel. Hon dras till honom från första början och börjar göra efterforskningar om honom. Vem är han egentligen, och varför känner Luce att hon har träffat honom förr?

Okej, det är småaktigt att kommentera en boks omslag, men... bara titta på det! Det kan vara det mest pretentiösa, löjligaste omslaget någonsin till en ungdomsbok, och det vill inte säga lite. Jag fick syn på den och kände att "åherrejesus, den här sortens train wreck måste vi kolla." Jag tänker mig en kostymnisse på förlaget som säger "Amen, öh, kidsen gillar ju sånt nu: svarta kläder och påklistrat lidande, så vi kör på det." Dock representerar omslaget vår huvudperson Luce ganska bra. Hon är en egocentrisk, självömkande mes och den helt klart minst intressanta karaktären i hela boken. Och tyvärr kör vi på gamla könsroller där grabbarna styr allt och Luce får ofta spela handlingsförlamad jungfru i nöd. Vid ett tillfälle blir hon t.o.m räddad av en "riddare på en vit springare" (i det här fallet Daniel i en vit bil). Luce inställning till Daniel är inte roligare den heller, den går ungefär så här: "Ena stunden är han snäll mot mig, nästa är han taskig och respektlös. Han måste tycka att jag är en total idiot. Och det gör ju jag också. Ohmygod, han är ju den ende som förstår mig!" Resterande figurer är lite mer underhållande, om än med en smått överdriven kufiskhet. SPOILER BÖRJAR HÄR: Faktum är att bokens enda helt relaterbara och trevliga figur dör i slutet. SLUT PÅ SPOILERS.

Författarens språk är klumpigt men fungerar för det mesta, dock är kärleksscenerna mellan Daniel och Luce tyvärr rätt pinsamma på nivån "hit med en kudde jag kan gömma mig bakom". Inspirationen kom från Harlequin-böcker eller? För övrigt är jag kluven mellan om jag ska störa mig på den tunga, kristna övertonen som genomsyrar boken eller försöka strunta i den. Alltsomallt har vi då en bok med en trist huvudperson, arkaiska könsroller och ett halvdant språk. Finns det något bra? Ja, det gör det: storyn. Det är en ovanlig bok i sin genre och jag fann att jag verkligen ville veta hur det skulle sluta. Det var en oförutsägbar och bra historia, och trots att boken är lite långsam kändes det aldrig långtråkigt. Den är förresten första delen i en serie och ja, jag tror faktiskt att jag kommer läsa fortsättningen som ska komma efter sommaren.