Joakim och Katrine lämnar Bromma utanför Stockholm och flyttar med ungarna till en enslig gammal gård på Öland. Huset är enormt stort och ligger vackert till nere vid havet, och familjen förväntar sig en lugn tillvaro. Tyvärr blir inget som de hade tänkt sig. Huset är omgivet av märkliga historier och sägs vara hemsökt av andarna från alla som har dött till havs i närheten. Joakim hoppades på att komma undan sitt förflutna, men det visar sig jaga fatt i honom.

Jag älskar John Ajvide Lindkvist, och det skulle vara väldigt enkelt att anklaga Johan Theorin för snudd på plagiarism. Boken påminner absolut om Människohamn (Lindkvists bästa hittills): miljöerna, karaktärerna och storyn är liknande. Men den snor aldrig något ordentligt från Människohamn eftersom den helt enkelt inte är lika bra. Johan Theorin är inte en lika begåvad författare som Lindkvist och man blir knappast skrämd av att läsa Nattfåk. Dock tycker jag att det är rätt orättvist att jämföra romaner på det här sättet, så jag ska sluta med det nu. I övrigt är boken helt okej, men spretig. Vi har en konstig spökhistoria, ett mysterium, tre korkade tjuvar som rånar hus med hjälp av ett ouija-bräde (I shit you not), en gammal gubbe som berättar om sitt förflutna för en släkting, en ung polis som försöker vara supersnut och lösa allt samtidigt och en utläggning om den gamla gårdens historia. När författaren ska knyta ihop hela soppan i slutet blir det nästan lite spring-i-dörrar-grej av det, ni vet som i gamla Scooby-Doo-avsnitt? Det hela blir tyvärr lite för mycket och man upplever den där grejen där man tragglar sig igenom vissa kapitel för att man vill komma tillbaka till de mer intressanta sidospåren till huvudhistorien. Hur var det, Theorin, skulle du skriva en spökhistoria eller en kriminalroman? Dock måste jag säga att jag gillade mysteriets lösning i slutändan, svaret på gåtorna är så.... svenskt. Riktig, gammal hederlig, svensk ruttenhet, egoism och självgodhet, I love it.