Lorna är en shopaholic som har satt sig i en rejäl skuldfälla med sitt skoshoppande. Hon kan helt enkelt inte sluta inhandla vackra, underbara skor, som dessutom är svindyra. I ett försök att hitta andra i samma situation skapar hon Anonyma skoälskares klubb, för alla skotokiga med storlek 37½. Tre kvinnor anmäler sig: Helene, politikerfrun med världens värsta man; Sandra, tjejen med torgskräck som försörjer sig på telefonsex och Joss, som inte är så värst skointresserad men som gör vad som helst för att komma bort från sitt nanny-jobb ett tag. Tillsammans delar de inte bara skostorlek utan hemligheter, kärleksprat, glada skratt och en utpressningsaffär.

Bara kolla det där omslaget. Ja, boken är precis som den ser ut: lättsam och underhållande för stunden. Jag älskar chicklit och det här uppfyller alla kriterier för genren. Historien är helt orealistisk, karaktärerna är alla lätt ditzy brudar med diverse mänskliga problem och felaktigheter, och trots att de egentligen är väldigt olika finner de varandra eftersom de alla känner sig så väldigt ensamma i sin situation. Man känner en viss sympati för de fyra tjejerna i skoälskarklubben för att man kan känna igen sig själv på något sätt i var och en av dem, och det var väl antagligen det som var författarens avsikt all along. Samtidigt så är de alla fyra en srts klyschor, vi har mött dem allihopa från diverse andra chicklit-böcker förut, men vafan. Den mest intressanta figuren i boken är faktiskt en av skurkarna: Joss vidriga chef. Hon är makalös i sina raseriutbrott och jag önskar man hade kunnat få veta lite mer om henne. Men är det roligt att läsa då? Mja, jag har läst roligare böcker, men ändå kunde jag liksom inte släppa den här utan drog igenom den på en dag. Varför? För att den ändå var så underhållande. Jag vet inte om man kan säga så, att den var underhållande utan att för den sakens skull vara rolig så att man skrattar rakt ut, men den fick fast mig. Hade kanske också att göra med författarens sätt att skriva, man fattar att Beth Harbison har haft sjukt kul när hon totade ihop den här romanen. Läs den nu i sommar och slappa i solen eller något, eller som skön eskapism när sommarregnet kommer.

England, precis efter andra världskriget: landets ekonomi ligger risigt till och den gamla överklassen håller på att försvinna i samma takt som med sina gods och tillgångar. Doktor Faraday, en man av enkelt ursprung, blir av en händelse familjeläkare till den gamla, fina familjen Ayres. Familjen håller envist fast vid det enda de har kvar av sitt tidigare liv i rikedom: det fallfärdiga godset Hundreds Hall ute på landsbygden. Familjens livssituation håller minst sagt på att rasa samman, men det kanske inte är allt som hemsöker dem. Något finns i det gamla huset. Något som verkar vara ute efter de sista resterna av släkten Ayres...

Sarah Waters är en skitbra författare och har skrivit en del helt klart läsvärda historiska romaner (kan t.ex rekommendera Ficktjuven och Att kyssa sammet). När jag hörde att hon hade skrivit en klassisk spökhistoria om hemsökelser på en gammal, ruggig gård ute på den engelska landsbygden blev jag fast besluten att få tag i boken. Tyvärr blev jag en aning besviken. Den som väntar sig en mysig, mörk spökhistoria har kommit fel. Den här boken handlar istället mest om de sociala frågor som dök upp i England efter andra världskriget. Det var början på ett nytt sorts samhälle med snäppet bättre jämlikhet, ett samhälle där adeln och den tjusiga överklassen höll på att försvinna med allas ögon riktade mot sig. Ett samhälle som fortfarande hade klasstänkandet väldigt hårt inpräntat i sig, men som försökte göra sig av med det. Boken är ganska seg och långsam, karaktärerna är förglömliga och ganska ointressanta och jag var nära att ge upp helt efter lite mer än halva boken (som är en riktig tegelsten). Så varför gjorde jag inte det? För jag upptäckte att jag ändå ville veta hur det hela skulle sluta. Det var i grund och botten en mycket bra och intressant historia, och Waters kan verkligen berätta den. Hon är en grym historieberättare, helt enkelt, även om vissa element kanske sviktar. Spökhistorien i det hela har som sagt blivit väldigt betonad i hajpen kring boken, men den finns knappt där. Vad som istället finns är ett drama om social ställning och ett samhälle i förändring, och det är väl inget fel med det.

Efter att ha festat loss under den fjärde juli blir Teena Maguire brutalt gruppvåldtagen under natten. När gärningsmännen är klara lämnar de henne för att dö. Hennes tolvåriga dotter Bethie blir vittne till det hela och pekar ut männen efteråt vilket leder till polisanmälan och åtal, men Teena och hennes dotter har alla emot sig. Ett fördomsfullt samhälle som mässar "alla vet ju att hon är en sån där, en liten slampa typ" samt en slipad försvarsadvokat står emellan Teena och rättvisan. Men hon har iallafall någon på sin sida. Det finns en god ande någonstans som hatar orättvisa och som har bestämt sig för att ta itu med saken själv...

Fan vad Joyce Carol Oates är bra! Det här är bara en liten kortroman, men som den träffade en. Språket är perfekt avskalat, rakt på sak och utan krusiduller, och hela boken känns som en knytnäve i magen. Och tyvärr känns allt även så himla bekant. Killarna som våldtagit Teena i boken har begått ett brott, javisst, men i det långa loppet är det Teena och hennes dotter som är de grövre brottslingarna eftersom de inte höll tyst, eftersom de vågade polisanmäla och "gå ut" med det hela. Med brutal rättframhet visar JCO småstadens hedersmentalitet och dömande, och samtidigt som hon är så fruktansvärt ärlig och mörk så är hennes språk så otroligt vackert och medryckande. Man blir arg av den här boken, men man fylls också av en jävlaranamma-känsla. Man tänker när man läser att man själv aldrig ska vara rädd, att om det skulle hända mig skulle jag vara rak i ryggen, slåss för rättvisan och skita i vad omgivningen tyckte. Men sådan var ju också Teena innan "det där" hände: en cool tjej som hade rött läppstift och höga klackar, gjorde vad hon ville och struntade i folks inskränkta åsikter, och boken visar hur dyrt hon fick betala för det. Läs den här.

10 Juli, 1942 – 16 Maj, 2010

Så har då en till storhet från 80-talet lämnat oss. Ronnie James Dio, mannen med kanske de mest obegripliga av alla rockares sångtexter, med sådana ascoola men helt galna låtar som "Holy Diver" och "Rainbow in the Dark". För ett tag sedan gjorde Tenacious D en låt om honom där de menade att han hade rockat färdigt och att det var dags att boka rum på ålderdomshemmet, "no more rockin' for you." För mig kommer Dio alltid att representera ett av mina ex. Han (exet) totalt dyrkade Black Sabbath, Ozzy, Glenn Danzig, Dio och alla de andra gamla rockgubbarna, och i ett försök att hänga med och impa på killen började jag också lyssna på den musiken mer intensivt än vad jag hade gjort innan. Äger t.o.m en greatest hist-samling med Dio.

Anyway, fortsätt rocka bland de andra gubbarna du har att hänga med numera, Dio. Själv hade jag valt Elvis.

*****VARNING!***** Om du inte har sett den första filmen så gör det istället för att läsa det här. Jag lovar, du missar inget.

Sarah lyckades mot alla odds ta sig ut ur grottan som enda överlevande, och hamnar på ett sjukhus. Där kommer hon i kontakt med den lokala polismakten som vill anordna en räddningsstyrka till att gå ner i grottan och leta efter eventuella andra överlevande. Problemet är att Sarah har minnesförlust och för att trigga igång minnena drar polisen med henne ner i grottorna. Där nere väntar såklart fortfarande monstren.

Den första Instängd var en grymt bra film som verkligen gav tittaren en känsla av skitläskig klaustrofobi och mörkrädsla (och jag såg den på bio, föreställ er det). Den hade en bra story, dito karaktärer och en oförglömlig slutscen. Så är dock icke fallet med uppföljaren. Ramverket funkar fortfarande: grottorna är asläskiga och monstren gör vad de ska, men innehållet är sämre. Skådisarna är alltfrån halvdana till kassa, och manuset är en helt orimlig "inte klok någonstans"-historia. Man måste ju säga att regissören hållit sig till en av skräckfilmsgenrens starkaste regler: en uppföljare måste vara MER. Mer blod, mer våld, mer monster etc, och jag antar att storyn fick stryka på foten för att man skulle klämma in alla fräna scener med äckliga monster. Men monstren är inte riktigt läskiga längre, tvärtom blir de filmens höjdpunkt och mest intressanta figurer. Grottväggarna har mer att ge tittaren än karaktärerna. Kanske jag har missuppfattat något, hela poängen med filmen är kanske att karaktärerna är oviktiga, att grottorna är den egentliga huvudpersonen och.... Näe, det är fortfarande en dålig film.

Jag har aldrig riktigt fattat hajpen kring Lady Gaga. Har alltid sett henne som en tjej i galna kläder med en halvkass sångröst. Men så fick jag tips om den här videon från tiden innan hon blev berömd. Hade lätt köpt en skiva av henne om hon fortfarande hade låtit såhär.

Om någon vet hur man gör för att få in videon så där lite snyggt i inlägget så får ni gärna berätta.

Ett gäng high school-ungdomar börjar drömma mardrömmar där de blir jagade av en läskig, brännskadad man med knivar på händerna. Han heter Freddy och om han får tag i dem i drömmarna och dödar dem, så dör de i verkligheten också och bla bla bla, ja vi vet alla vad den här filmen handlar om.

Ska bara få en sak ur vägen först:  SE INTE DEN HÄR FILMEN! Eller om ni måste, försök att låta bli att betala för det, sådant här ska inte uppmuntras.

Jag hade väl inga skyhöga förhoppningar om den här remaken, men jag hade väl iallafall väntat mig en popcornrulle man kunde se och sedan glömma utan trauman, men så blev det inte. Det börjar segt och dåligt... och fortsätter precis så. Vi kan börja med skådisarna. Jackie Earle Healey är cool och helt okej som Freddy Krueger, problemet är att när manuset är uruselt finns det inte mycket ens den bästa skådespelaren i världen hade kunnat göra. Resterande skådisar är rejält usla och tråkiga, och nu kanske jag är petig men det syns att de alla har passerat high school-åldern för länge sedan. De ser allihop ut att vara minst trettio! Vad sade du, karaktärsutveckling? Tror inte regissören kan det ordet. Och... alla...pratar... i... slow-motion, som om det skulle göra det hela läskigare.

Filmen är såklart full med referenser och grejer som kopierats ur originalfilmen, men de har gjorts sämre. SPOILER: ni vet den där scenen i den förra filmen där Tina börjar sväva i rummet och krypa längs med väggarna? Den har de kopierat här, men nu flyger tjejen runt i rummet och studsar mot väggarna som kulan i ett flipperspel. Det säger faktiskt en del om den här filmen. END SPOILER. Regissören har helt missat originalets poäng och vad det var som gjorde den läskig. Den här filmen skiter liksom helt i den surrealistiska atmosfären från den gamla filmen och förlitar sig istället helt på BU-skrämmanden. Ni vet, det är helt tyst och plötsligt BU! kommer monstret framhoppande. Detta är inte läskigt, det är ett billigt trick som blir väldigt tröttsamt väldigt snabbt.

Alltsomallt, en (till) tråkig, kass remake som var totalt meningslös. Men kanske ett schysst argument för fildelning, så man slipper betala.

USA, under depressionen: 23-årige Jacob Jankowskis föräldrar dör i en olycka precis när han ska ta sin veterinärexamen och i förtvivlad sorg lämnar han stan utan pengar eller framtidsplaner. Av en händelse hoppar han på ett tåg mitt i natten och det visar sig att han har hamnat på en kringresande cirkus. Han lyckas få jobb som veterinär där och gör en del bekantskaper bland cirkusens olika arbetare och artister, och blir dessutom upp över öronen förälskad i Marlena, flickan som håller i hästshowen. Men hon är redan gift med en aggressiv, skum man, och att förälska sig i cirkusvärlden kan vara rejält farligt.

Vänta, säg till om det här låter bekant: En ung, intelligent man utan pengar hamnar av en händelse på en glittrande show i början av 1900-talet, där han förälskar sig i showens stjärna som tyvärr redan är involverad med en skum, aggressiv typ och GAARGH, jag säger det rakt ut istället: Sara Gruen har kopierat "Moulin Rouge" rakt av. Den enda väsentliga skillnaden är att den här boken utspelar sig i depressions-USA istället för bohem-Paris. Men, men, det behöver ju inte betyda att boken är dålig, och det är den inte. Den är otroligt förutsägbar (ett par sidor in vet man exakt hur det kommer att sluta) och knappast spännande, men det är en mysig eskapism att glömma bort verkligheten med. Det är en gnistrande cirkusdröm med alla de klassiska karaktärerna närvarande, inklusive en flådigt klädd, sadistisk cirkusdirektör med stor mustasch och dånande röst. Dock är karaktärerna ganska ointressanta eftersom de är just klichéer, det som istället snor all uppmärksamhet är cirkusen själv, nästan som om den var en karaktär i sig. Så om man bara vill koppla bort den grå vardagen ett tag och tycker om en förutsägbar men gullig love story så kan jag rekommendera den här.