I USA finns de fem tjejer som är mellan 7-9 år. De älskar att dansa och har hållit på med det ett bra tag. Nu fick de en tid i rampljuset: de fick framträda i tävlingen World of Dance. De skulle dansa till Beyoncé's "All the single ladies". Det såg ut så här.

Jag och många andra tjejer var nyfikna på vuxenlivet i den åldern. Vi sminkade oss fruktansvärt, vi stoppade upp tröjorna och låtsades vi hade bröst och vi snubblade ibland runt i högklackat med böjda knän. Riktigt så här långt som i videon gick vi väl aldrig, men tanken hade inte varit totalt främmande. Vi såg inte på det som sexualisering, vi tyckte bara det var kul och lite spännande, som att snatta godis.

Att de här flickorna älskar dans fattar man, och de är jätteduktiga, men det känns liiiiite weird när Beyoncé själv har på sig mer kläder i videon till den här låten än vad flickorna hade på scen. Hur tänkte föräldrarna här egentligen? Det är ju inte bara kläderna, själva dansen i sig liknar striptease (och en variant av den syns i barnfilmen "Alvin och gänget 2").

Undrar hur många pedofiler det är som har runkat loss till den här videon än.

Olivia Joules är en smart reporter som tyvärr ställer till det för sig ibland på grund av sin något överaktiva fantasi. Hennes chef har tröttnat och skickar iväg henne till L.A för att bevaka en tråkig C-kändisfest. Olivia är rejält ointresserad, men åker dit iallafall och stöter där på filmregissören och playboyen Pierre Feramo. Alla svärmar kring honom, men Olivia misstänker att något är skumt med den stilige casanovan. Övertygad om att hon är något väldigt stort på spåren börjar hon skugga honom, och det blir en resa som tar henne till flera oliika länder. Har Olivias fantasi sprungit iväg med henne nu igen, eller ligger det verkligen något i alla lonstiga saker som börjar hända omkring henne?

Som jag redan har sagt så gillade jag Bridget Jones-böckerna, också de av Helen Fielding. Jag tyckte om dem eftersom de var roliga och man kände igen sig väldigt väl i Bridgets klantande. Olivia Joules fria fantasier är kanske inte så rolig, men däremot har den något som är sällsynt i chicklit-genren: den är jäkligt spännande. Detta är vad min sambo brukar kalla "kioskvältarperfektion": det är en helgalen, orealistisk historia där kapitlen avslutas med cliffhangers och man kan inte lägga ifrån sig boken utan måste bara få veta vad som händer sedan. Boken börjar tveksamt och ens första intryck av vår hjältinna är att hon är en idiot, men snart blir man varse hur smart och tuff hon faktiskt är. Hon har guts och är inte rädd för något, ändå behandlas hon som en virrig knäppgök av alla män omkring sig. Detta förbryllade mig: vi har här en stark kvinnlig huvudperson som inte tar skit och ändå är boken så kvinnoförnedrande gentemot henne. Hon behandlas som ett litet barn av alla män hon kommer i kontakt med. En annan mindre snygg sak med boken är den halvgömda rasism man kan skönja mellan raderna: alla som inte är britter beskrivs här så klyschigt och stereotypt att man suckar till då och då. Om man är villig att bortse från dessa fel så har man iallafall en spännande historia i Modesty Blaze-stil med snygga och farliga män, exotiska platser med palmer och vita stränder och en story där de helt orealistiska äventyren avlöser varandra. Ge den en chans, säger jag. Om inget annat så går den fort att läsa.