Efter att ha festat loss under den fjärde juli blir Teena Maguire brutalt gruppvåldtagen under natten. När gärningsmännen är klara lämnar de henne för att dö. Hennes tolvåriga dotter Bethie blir vittne till det hela och pekar ut männen efteråt vilket leder till polisanmälan och åtal, men Teena och hennes dotter har alla emot sig. Ett fördomsfullt samhälle som mässar "alla vet ju att hon är en sån där, en liten slampa typ" samt en slipad försvarsadvokat står emellan Teena och rättvisan. Men hon har iallafall någon på sin sida. Det finns en god ande någonstans som hatar orättvisa och som har bestämt sig för att ta itu med saken själv...

Fan vad Joyce Carol Oates är bra! Det här är bara en liten kortroman, men som den träffade en. Språket är perfekt avskalat, rakt på sak och utan krusiduller, och hela boken känns som en knytnäve i magen. Och tyvärr känns allt även så himla bekant. Killarna som våldtagit Teena i boken har begått ett brott, javisst, men i det långa loppet är det Teena och hennes dotter som är de grövre brottslingarna eftersom de inte höll tyst, eftersom de vågade polisanmäla och "gå ut" med det hela. Med brutal rättframhet visar JCO småstadens hedersmentalitet och dömande, och samtidigt som hon är så fruktansvärt ärlig och mörk så är hennes språk så otroligt vackert och medryckande. Man blir arg av den här boken, men man fylls också av en jävlaranamma-känsla. Man tänker när man läser att man själv aldrig ska vara rädd, att om det skulle hända mig skulle jag vara rak i ryggen, slåss för rättvisan och skita i vad omgivningen tyckte. Men sådan var ju också Teena innan "det där" hände: en cool tjej som hade rött läppstift och höga klackar, gjorde vad hon ville och struntade i folks inskränkta åsikter, och boken visar hur dyrt hon fick betala för det. Läs den här.