För ett tag sedan upptäckte jag att det är sjukt jobbigt att plugga ibland. Av en ren slump plockade jag upp pojkvännens gamla Game Boy Advance en dag när jag var trött och började spela Zelda - och därifrån har det bara eskalerat. Jag upptäckte att spelandet fick mig att slappna av och att det var sjukt kul. Dock har GBA'n en del brister (vem fan tyckte att den där skärmen var OK?) så jag började sukta efter en Nintendo DS Lite. Så fin, så ren i designen... Så på mellandagsrean förra året köpte jag en glänsande röd liten DS och upptäckte til min fasa att den är Sveriges utmobbade konsoll. Vill man leta DS-spel finns det typ bara Pokemon, diverse obskyra jrpg-spel och spel som handlar om gulliga hästar och kattungar som man ska ta hand om á la Tamagotchi. 

Och så finns det "100 Classic Book Collection" där någon smart människa har tryckt in hundra olika klassiker i en DS-diskett och därmed förvandlat konsollen till en fattig mans läsplatta. Urvalet är väldigt bra och innehåller en hel del kul, och jag själv tyckte det var rätt coolt att man kan välja olika sorters musik och ljudeffekter till läsningen. Dock vet jag väl inte om DS'n egentligen är skapt för sånt här med tanke på hur små skärmar den faktiskt har, och man får trixa lite med ljusinställningen för att inte grilla ögonen. Jag är helt klart för konceptet med att ha böcker i DS-en, men samtidigt känns det som att det saknas något. Kanske är det som Giles i "Buffy the vampire slayer" säger: att böcker är mer levande och påtagliga än teknik eftersom de luktar och har tydliga tecken på användning som hundöron, knäckta ryggar och understrykningar i marginalerna, medan en teknisk pryl i bästa fall får lite damm på sig och ett halvslitet tangentbord.