Holden Caulfield är en sextonårig kille som precis har blivit relegerad från en tjusig privatskola för typ fjärde gången. Han vågar inte åka hem och träffa sina föräldrar i det läget utan bestämmer sig för att dra till New York och klara sig själv ett litet tag. Han bor på sjaskiga hotell, hamnar i bråk med en hora och hennes hallick, träffar folk han känner, super, träffar sin lillasyster i smyg och känner sig bara så in i döden ensam i världen. Han passar liksom inte in någonstans och vet inte alls vart han ska göra av sig själv.

Då har man alltså läst den här legendariska boken, den där som alla femtiotalister tydligen dyrkar. Och visst, jag fattar att den säkert var rätt rebellisk och kontroversiell när den kom ut, men ärligt talat är den här boken ganska långtråkig. Holden ärväl en rätt typisk tonåring och känns ganska realistisk, men det gör honom inte sympatisk. Han gnäller oavbrutet och blir deppig av precis allt, minsta lilla detalj kan förstöra alltför honom. Ibland vill man dra ut honom ur boken och ge honom en smäll eller något, en mer egocentrisk typ får man fan leta efter. Samtidigt är den här boken rätt charmig i och med sitt språk. Det är skrivet på talspråk i sann New York-stil och med en cool touch av femtiotalsslang. Jag känner mig väldigt kluven när det gäller den här boken, samtidigt som jag tyckte den var rejält trög och långtråkig så hade den en viss sorts charm och jag undrar vad Salinger egentligen menade med den, om han menade något alls. Ville han visa sann tonårsångest eller skrev han bara ihop lite skit när han hade tråkigt? Läs och avgör själv.

"South Park" har förresten gjort ett avsnitt som behandlar den här boken en del, se det här.

Igår såg jag den sista delen i Stieg Larsson-filmatiseringarna, alltså Luftslottet som sprängdes. Jag måste säga att jag gillade den där trilogin, tänkte sammanfatta den så här:

Män som hatar kvinnor: Mikael Blomkvist är en smart men ganska platt karaktär medan Lisbet Salander sparkar så mycket röv och är så cool att man studsar högt. En av de bästa svenska filmer som gjorts på länge.

Flickan som lekte med elden: Lisbet är fortfarande ascool och showens stjärna och Paolo Roberto gör en ofrivilligt rolig cameo. Seriens svagaste film.

Luftslottet som sprängdes: Blomkvist beter sig som en idiot större delen av tiden och att Larsson hade dille på gubbvälde kan man nog inte ifrågasätta. Dock en helt okej film.

Det slår mig hur deckar/kriminalfilmer har sina klyschor och regler, precis som alla andra genrer, men jag undrar om det finns en enda annan genre som har lika orubbliga standardingredienser som den svenska deckaren/snutfilmen. Visst, här finns visserligen inga löjliga Hollywood-explosioner, men här finns dock...

* Stockholm alternativt liten skitstad, gärna regnigt och pisstråkigt.

* En eftertraktad, oftast frånskild, ungkarl i huvudrollen. Om hon är en kvinna är hon väldigt karriärsinriktad och har offrat alla sina förhållanden för karriären. Hon känner oftast ångest för detta, vilket mannen inte gör.

* Ensamsupande

* Försummade barn

* En otrohetsaffär i någon form

* En eller flera tyskar/östeuropeer som alltid är genomonda

* Minst två svordomar i varje mening yttrad av en manlig karaktär, kvinnorna svär knappt alls

* Riktigt lama biljakter

* Gubbvälde

* Ett fett hus ute på landet

* Minst en tråkig sexscen

* Urtöntigt, pseudopoetiskt språk (om det är en bok)

* Porr/fetischism/BDSM = ren ondska

* Svenska skogar som tydligen är farligare än städerna

* Alla som inte bor i Stockholm är bonntölpar med gevär och flanellskjortor om de bor i norr. Bor de i söder är de bönder.

* Ett monster, alltså en läskig typ som på något sätt är missbildad

* Ordet "ritualmord"

Det var alla jag kunde komma på så här på stående fot. Har du något att tillägga så gör det gärna :)

Ah, ibland blänker det till av ett ljus även på Aftonbladet.

Sant, sant, våldtäkt har inte ett smack med sex att göra egentligen, men om man hade utökat sexualundervisningen i dagens skolor och pratat om mer än kondomer och klamydia, då tror jag att man hade åstadkommit en skillnad. Vi måste börja prata om vad våldtäkt betyder, vad en våldtäktsman är, hur man säger nej men också hur man säger ja till sex. Vi får inte svartmåla sex som något enbart riskfyllt och farligt, och det känns som att det oftast är det som händer. Vi måste kunna tala om könsrollerna när det gäller sex och att det inte är så att den som har kuk bestämmer. Inte bara i skolan, utan i hela samhället behöver vi ta upp de här grejerna.

Advokaten mr Utterson oroar sig över ett märkligt testamente som en av hans klienter, och bästa vänner, har skrivit. Klienten är den högt respekterade dr Jekyll, och i testamentet står det att han lämnar allt, ifall han skulle dö, till en mystisk mr Hyde. Advokaten gör efterforskningar och upptäcker att något är skumt med hela affären då mr Hyde verkar vara en minst sagt otrevlig typ. När han dessutom gör sig skyldig till ett mord får Utterson nog och bestämmer sig för att reda ut mysteriet med varför den kloke dr Jekyll har hamnat i sällskap med den vidrige typen. Men mystiken bara fortsätter att tätna allteftersom.

Det här är en klassiker som man vid en första anblick tycker borde vara enkel att ta sig igenom då den bara är ca 70 sidor lång, men man skulle isåfall ta miste. Det är inte det att det är en svår, krånglig bok, utan att den tyvärr är rejält tråkig. Historien är såklart den välkända, fascinerande tanken om människans dubbelkaraktär, men språket har inte åldrats väl. Det är onödigt och ibland direkt löjligt teatraliskt och svulstigt, och författaren hamnar med jämna mellanrum på långa sidospår där han ägnar en halv sida eller liknande åt att beskriva vädret eller något annat helt irrelevant. Det är synd, för det är som sagt en intressant och unik historia som säkert var både chockerande och läskig när den kom ut, men numera har vi sett det en hel del gånger och den sjunker rejält i och med det daterade språket. Se någon schysst filmatisering istället.

Alternativen vi ger dig

De ser till att du beter dig som folk

Glöm inte

Att Storebror alltid ser dig

   - från ctrl+alt+del av Svenska Akademien

Winston Smith bor i Oceania, ett av de tre superländer världen har delats upp i. Han, som alla andra, lever under Partiets styre vilket innebär att han är ständigt övervakad av kameror, mikrofoner och Partiets agenter, kallade Tankepoliser. Han jobbar på Sanningsministeriet, vilket sysslar med att sprida lögner som passar Partiets syften. Trots att han hänger med strömmen har Winston insett att något är ruskigt fel med hela det här samhället, och han är fast besluten att göra något åt det. Med sig i kampen får han sin flickvän Julia (som är hemlig, kärlek är förbjudet numera) och hans kämparglöd är starkare än någonsin i och med hennes kärlek. Men allt de gör är livsfaröigt, och Storebror har ögon överallt.

Det här är en bok som alla borde läsa. Inte kanske för att den är asbra (det är den), men för att den känns kusligt aktuell. Sant, Sverige är ett relativt schysst land att bo i, men man måste inte vara helt tokig för att fatta hur det här funkar i ett internationellt perspektiv.

Hur är boken då? Briljant, säger jag bara. Orwell var en grymt smart människa och han har, enligt mig, skapat det enda tänkbara receptet för hur man kan ta över världen. Det finns inte en detalj han inte har tagit med, och allt kan sammanfattas så enkelt: it's all in your head. Språket (jag läste den på engelska) är svårt, men inte omöjligt att ta sig igenom, och det blir för den sakens skull aldrig tråkigt, dock är det absolut ingen enkel bok att läsa. Den kräver en hel del av läsaren när det gäller att förstå Storebrors idéer och tankar, men när man fattar det blir man bara golvad av hur coolt och läskigt det är. Karaktärerna är okej, men inte mer, den ende man egentligen kommer nära och bryr sig om är Winston själv vilket kan göra boken lite enahanda, men det är också mitt enda klagomål. Dock kan man hävda att detta är en idédriven bok som inte i första hand handlar om ett antal karaktärer utan snarare en tanke. Läs och bli fucking vettskrämd.

Yes! Den 18 maj kommer den senaste boken av John Ajvide Lindkvist att hamna i bokhandeln. Som vi har längtat!

Den ska tydligen heta Lilla stjärna och ni kan ge er fanken på att jag kommer kasta mig över den.

Va, du vet inte vem John Ajvide Lindkvist är? Vafan, varför sitter du här och läser bloggar, gå och läs hans böcker NU! Köp dem, låna dem, sno dem, I don't care, men läs dem!

Här är den då - alla avsnitt av Kim W Anderssons serie "Love hurts" som har dykt upp en del i Nemi-tidningarna. Den fyller ett hål i den svenska serievärlden med sitt romantiska skräcktema, särskilt har herr Andersson siktat in sig på goth-skräck där det makabra, det läskiga och blodiga får ta plats i den vanliga, grå vardagen. Historierna handlar alla om samma sak - hur sjukt ont kärleken kan göra. Läs om tjejen som följde med en främmande kille hem, ungdomarna som hängde utomhus när en mördare var lös, tjejen som tog en simtur medan hennes kille var kvar på stranden etc. Här finns också fantasy-element som drakar, prinsessor, vampyrer, zombies m.m

Jag gillade "Love hurts"-serierna redan från början, tyckte de blandade en skön skräckatmosfär med svart humor på ett lyckat sätt. Jag applåderar Kim W Andersson för att han vågat ge sig in på det här eftersom det, som sagt, inte är något man ser mycket av i den svenska seriebranschen. Men nu när jag har läst alla hans avsnitt samlade slår det mig att det känns som om det fattas något. Historierna är alla bra och intressanta, men de ger inget utrymme för karatärerna. Historien och skräcken har greppat ratten och att göra läsaren intresserad av karaktärerna är inte ens kvar i bilen längre. Det gör att det hela känns lite platt, historierna skulle behöva vara lite längre och mer utfläskade. Vad gäller tecknarstilen så gillar jag den till största delen, särskilt Anderssons sätt att teckna omgivningar är väldigt bra med skarpa kontraster och linjer, men det är något med hans människor, något drag runt munnen som alla har. Jag kan inte exakt förklara det, men det ser ut som om de alla har ätit ett gäng citroner och sen fått kramp i musklerna runt munnen. Men på det stora hela vill jag rekommendera "Love hurts" till alla som gillar mörk humor, blod och goth-romantik (jag personligen älskar det), eller de som bara vill se något annorlunda.

Tidigare har jag lagt upp en recension av Nicholas Sparks The Notebook, en söt liten kärlekshistoria efter en välbekant mall om en fattig bonnpåg och en stackars liten rik flicka. Det må vara klyschigt, men det är inte nödvändigtvis något fel med det.

Jag har alltid drömt om att skriva romaner, och jag blir lika glad varje gång jag läser en halvkass, meningslös roman eftersom det visar att "kan han/hon så kan jag". Och tydligen behöver man inte ens variera sig för att få filmkontrakt till varenda bok man pumpar ut. Case in point: Nicholas Sparks.

Man undrar ju, hur kommer sådana författare undan? Jag kan nämna fler exempel på människor som verkar skriva samma bok, om och om igen, och lurar i folk att de inte gör det genom att ändra karaktärernas namn och händelseförloppet en smula. Varför verkar ingen märka något?

Jag ska fanimig skriva av hela Förnuft och känsla, ändra namnen på samtliga karaktärer och göra så att den utspelar sig i sydstaterna istället, inte en jäkel kommer att komma på mig.