Det är den varmaste sommaren i mannaminne och den italienska landsbygdens åkrar ligger öde: de vuxna har isolerat sig i sina svala hus och världen tillhör sex barn som drar ut på äventyr på sina cyklar om dagarna. De leker barns lekar med barns grymma inslag och hittar en dag ett ödehus de inte har sett förr. Michele blir tubbad att ta sig in i huset och hittar där något väldigt märkligt: en pojke som sitter fastkedjad nere i ett djupt hål. Vem är han? Hur hamnade han där? Och varför har han Micheles mammas gamla kastrull hos sig nere i hålet?

Det här var en till bok jag inte hade hört talas om innan jag läste den, men tydligen har den filmatiserats och vunnit en hel del priser, så jag antog att jag hade missat något. Och det hade jag också. Den här boken är som en italiensk version av Stephen Kings "The body" (bland oss svenskar mer känd som filmen "Stand by me"). Språket och karaktärerna överlag är väldigt Stephen King-aktiga och boken har samma kusliga atmosfär som skräckkungens böcker. Men Ammaniti är inte en efterapare utan en bra författare som lyckas skriva en skrämmande bok befriad från klichéer. Det hör ör faktiskt en av de bästa barndomsskildringarna jag har läst på väldigt länge. Ungarna, som är huvudpersonerna i den här boken, och deras värld är precis som barn faktiskt är: snälla, elaka, grymma, extremt lojala, uppoffrande, lögnaktiga och könsdiskriminerande mot gängets enda flicka. Man känner igen mycket av sina egna barndomstankar och -fasor i boken, för att inte tala om den isolering som fanns mellan en själv och de vuxnas värld. Jag har inte sett filmen, men jag har hört att den är helt filmad med kameran hängande en och en halv meter över marken för att fånga ett barns synvinkel och världsbild, vilket låter som en skitbra idé. Skulle vilja se den, för boken kan jag absolut rekommendera.