Tidigare har jag lagt upp en recension av Nicholas Sparks The Notebook, en söt liten kärlekshistoria efter en välbekant mall om en fattig bonnpåg och en stackars liten rik flicka. Det må vara klyschigt, men det är inte nödvändigtvis något fel med det.

Jag har alltid drömt om att skriva romaner, och jag blir lika glad varje gång jag läser en halvkass, meningslös roman eftersom det visar att "kan han/hon så kan jag". Och tydligen behöver man inte ens variera sig för att få filmkontrakt till varenda bok man pumpar ut. Case in point: Nicholas Sparks.

Man undrar ju, hur kommer sådana författare undan? Jag kan nämna fler exempel på människor som verkar skriva samma bok, om och om igen, och lurar i folk att de inte gör det genom att ändra karaktärernas namn och händelseförloppet en smula. Varför verkar ingen märka något?

Jag ska fanimig skriva av hela Förnuft och känsla, ändra namnen på samtliga karaktärer och göra så att den utspelar sig i sydstaterna istället, inte en jäkel kommer att komma på mig.

De flesta har nog hört om hur midsommarstången egentligen ska föreställa en penis, komplett med pungkulor, och att den restes förr för att ge bra barnafödande och en god skörd. Ingen kanske tänker på det numera här i Sverige, men jag måste applådera japanerna för deras tankar. I Japan firas varje år en festival som går ut på att dyrka en stor penisstaty vid namn (I shit you not) Elisabeth. Här har ni ett klipp.

"Stålpenisfestivalen", hur kan man undgå att älska det? Vi vet ju redan att vi lever i en kukdyrkande värld, men japanerna säger det rakt ut. Tycker vi kunde skapa någon sorts systerinitiativ där vi dyrkar de kvinnliga könsdelarna, "Stålmusfestivalen" kanske.