Perfekt studentmat. Funderar på att lägga upp fler sådana recept.

Du behöver:

300 g köttfärs

1 morot

1 burk färdig tomatsoppa (jag använde Campbell's)

ca. 4 dl vatten

½ buljongtärning

Cayennepeppar

Salt

Svartpeppar

Spiskummin

Gärna en pust Knorrs Kött & Grillkrydda

Skala och riv moroten. Fräs köttfärsen i en djup stekpanna och lägg i morotsrivet, fräs någon minut till. Häll på tomatsoppa, vatten, buljongtärning och kryddor, låt allting puttra ett par minuter tills det smakar bra. Servera med en klick matyoghurt/en näve riven ost (som jag gjorde) och en bit bröd.

Idag är det tydligen Kladdkakans dag. Grattis på den, gå och ät kladdkaka nu. Vadå, vet du inte hur man bakar kladdkaka? Leta upp ett lämpligt recept nu, eller fråga mamma, hon vet.

Liv Strömqvist sade en gång att "det jobbigaste med att vara hora (förutom det uppenbara) måste vara alla oinsatta typer som freestylar med hemgjorda åsikter i ämnet." Det diskuteras nu huruvida prostitution ska bli helt förbjudet, alltså att det även ska vara olagligt att sälja sex. Detta eftersom det är synd om hororna. De lever på samhällets botten och får sina kroppar och själar söndertrasade. Man kan tycka vad man vill om det, men här kommer iallafall en lista på fem prostituerade som minsann inte tog någon sådan skit.

#5 Rahab

Var och när: Jeriko, 1400-talet f. Kr

Rahab kom förmodligen från en medelklassfamilj i Jeriko. Hon var en intelligent, självständigt tänkande kvinna, och på den tiden fanns det bara ett yrke för en tjej som henne att satsa på. En gift kvinna var sin mans slav, men en prostituerad levde sitt eget liv och fattade sina egna beslut. I egenskap av hora hade Rahab frihet. Och det verkar som om hon var bra på vad hon gjorde också. När Bibeln väl nämner henne hade hon ett eget hus och tjänade bra med pengar. Så pass bra att hon började längta efter en karriär som inte innefattade att ligga med män som kanske badade en gång om året.

År 1422 f. Kr levde israelerna på en karg landremsa med det passande namnet Shittim. Joshua, judarnas kung, gillade inte riktigt att bo där, så han siktade in sig på Jeriko. Han skickade iväg två spioner för att kolla stadens försvar. De unga männen gjorde sitt jobb och sökte sedan “skydd” hemma hos Rahab. Deras möte blev dock kortvarigt när kungen av Jeriko skickade ut sina män för att leta efter de judiska spionerna som han hade hört rände runt i stan. Rahab gömde de unga männen och övertygade kungens soldater om att spionerna var någon annanstans. På grund av Rahabs vänlighet överlevde Joshuas spioner och kunde ta med sig viktig information hem som till slut ledde till Jerikos övertagande av israeliska arméer.

#4. Aspasia

Var och när: Aten, 470 f. Kr – 400 f. Kr

Aspasia föddes med kassa förutsättningar. Hon var en utlänning i Aten, vilket betydde att hon hade i princip inga rättigheter och skulle med största säkerhet aldrig bli gift. Den enda plats i stan som stod öppen för henne var de legendariska bordellerna. Prostitution var varken olagligt eller illa ansett i Aten på den tiden. Både män och kvinnor kunde arbeta som horor, fast männen var tvungna att sluta när de nådde vuxen ålder. Så i Aten kunde man bara åka fast om ens klienter inte var pedofiler. Aspasia blev en hetaera, en sorts lyxhora. Hetaerae var i allmänhet välutbildade och oberoende av män enligt lagen. De fick till och med betala skatt och äga egendom. Kort sagt var den vackra Aspasia högst upp i horhierarkin och välkänd i Aten.

Aspasia visste att hon var snygg, och hon visste hur hon skulle använda sig av sitt utseende för att få vad hon ville ha. Snart började hon flirta med Perikles, Atens förste man (alltså en berömd politiker och talare, tänk er en mix av Obama och Oprah). Hon och hennes man blev centrum för en stor grupp av filosofer och tänkare från stadens alla hörn. Hon var inte bara kompis med Sokrates, utan många anser att hon var en av hans lärare. Vissa menar även att hon hade ett finger med i spelet när det gällde skapandet av den sokratiska metoden, men av någon anledning står det inget om den saken i filosofiböckerna.

#3. Nell Gwynn

Var och när: London, England, 1650-1687

Nell Gwynn var dotter till en alkoholiserad bordellägare med rejäla ekonomiproblem. Hon började jobba vid tidig ålder med att sälja snacks under pjäser på teatern och leverera meddelanden till kåta, unga adelsmän. De flesta historiker menar att sådana flickor levererade mer än förfriskningar. En vacker dag, när Nell var en ung kvinna, mötte hon kung Charles II under en pjäs. Kungen blev imponerad av den unga horans trevliga, roliga sätt och bjöd hem henne till slottet. Det ena ledde till det andra och snart var Nell Gwynn en ofta sedd gäst vid kungens hov. Olyckligtvis för Nell var kung Charles något av en player. När de möttes hade han en fru, en älskarinna och en lång rad aspirerande och f.d älskarinnor som alla tjöt efter hans uppmärksamhet. Nell var dock smart och med en kombination av hjärna, charm och förgiftande av sina rivaler medelst laxeringsmedel lyckades hon bli kungens högst älskade konkubin.

Nell Gwynn förnekade aldrig sitt förflutna och verkade inte känna den minsta skuld eller skam för det. Vid ett tillfälle blev det bråk när en av hennes rivaler skrek att hon var en hora. Nell avslutade bråket snabbt och enkelt med orden “Ja, jag är en hora. Hitta något annat att bråka om.” Och det var inte första gången Nell erkände sin lösaktighet inför en hop främlingar. Vid ett annat tillfälle misstog en folkmassa henne för att vara en annan, hertiginnan av Portsmouth, och började skrika efter hennes vagn. De kallade henne en katolsk hora och en massa andra trevliga saker. Nell stack ut huvudet ur vagnen och rättade dem: “Gott folk, ni misstar er. Jag är en protestantisk hora!” Hennes humor vann folkets hjärta och ledde till att hon blev den enda av kungens många älskarinnor som blev populär bland pöbeln. Nell var en slug kvinna, och hon använde sin goda relation till kungen och folket till att fixa sin son ett hertigdöme, och övertyga Charles om att tillåta byggandet av ett kungligt sjukhus för före detta militärer i London, en föregångare till dagens veteransjukhus i USA.

#2. Georgina Beyer

Var och när: New Zealand, 1957 - nu

Georgina föddes som George Bertrand. Ja, hon var en man. När han började jobba som transsexuell prostituerad i sin ungdom tog han namnet Georgina Beyer. Georgina hamnade snabbt i dåligt sällskap. Hon började strippa på nattklubbar runtom i Sydney och horade vid sidan av för att tjäna extra. Hon hamnade snart i King's Cross, ett hårt område där hemska saker kunde inträffa. Georgina blev antastad och våldtagen av fyra okända män. Hade detta varit en actionfilm hade Georgina gett sig ut på gatorna i jakt på en blodig hämnd, men hon bestämde sig för att ta en annan väg.

Efter våldtäckten lämnade Georgina Australien och drog till Nya Zealand. 1984 bytte hon kön. Hon började jobba hårt som skådespelerska och senare som radiopratare. Till slut, under det tidiga 90-talet, intresserade hon sig för politik. Hon blev världens första trans-borgmästare år 1995, en grej som bara överskuggades av hur hon blev invald i parlamentet år 1999. Georgina satt som världens första trans-minister i åtta valomgångar och drog sig tillbaka år 2007. Hon är fortfarande en aktiv förkämpe för HBTQ-personers rättigheter världen över.

#1. Kejsarinnan Theodora

Var och när: Konstantinopel, 400-talet

Historien minns Theodora som fru och medregent till den store Justinianus, den mest omtyckte regenten i östromerska riket. Men Theodora föddes inte som kejsarinna. När hennes far dog blev Theodora, hennes mor och hennes två systrar utblottade. I ett desperat behov av pengar skickade Theodoras mamma sina tre döttrar till att jobba “vid teatern". Theo passade i horyrket som fisken i vattnet. Hon kunde varken sjunga, dansa eller spela något instrument så istället blev hon den mest promiskuösa kurtisanen någonsin I Konstantinopel. Historikern Procopius sade att hon “gav sin ungdom till vem hon än mötte, med total hängivenhet”. Hon var med andra ord den lokala madrassen. Det finns även vittnesmål från samme historiker om de helvilda orgier hon brukade delta i. En av dem ska ha involverat tio män samt deras slavar, en annan historia handlar om hur hon inför publik knullade en soffa.

Till slut hittade Theo en torsk som hon ville vara tillsammans med längre än för en natt. Tursamt nog för henne var den torsken kejsaren Justinianus själv. Theodora blev hans högt värderade medregent och var en jämställd partner i styrande av imperiet. Under sina år vid makten tog hon itu med påtvingad prostitution, gjorde våldtäkt till ett brott som straffades med döden och hjälpte till att lagstadga om grundläggande rättigheter för kvinnor i hela kejsardömet. Trots sin höga rang glömde Theodora aldrig bort sina rötter. Hon sågs som de fattigas vän och en av de största kvinnorättskämparna någonsin.

Pretty Woman har inte mycket att komma med i jämförelse.

Fri översättning från http://www.cracked.com/article_17126_5-whores-who-changed-course-history.html

Vi kör på en klassiker idag. Detta är historien om den smått marijuanaskadade Dude (riktigt namn: Jeff Lebowski) som en vanlig dag får sin dörr insparkad av några läskiga typer som frågar var pengarna är. Det visar sig vara ett missförstånd då det finns en annan man med namnet Jeff Lebowski, och han råkar vara en stenrik gubbe. Denne gubbes lilla golddigger-fru har blivit kidnappad och det faller på Dude genom en serie händelser att bli den som levererar lösensumman till kidnapparna. Allt går genast åt skogen och till slut har Dude och hans korkade kompisar en hel drös människor efter sig som nog helst av allt skulle vilja ha ihjäl dem - efter att de har fått pengarna. Samtidigt tickar klockan för den lilla kidnappade tjejen. Eller gör den verkligen det?

Det här är ett verk signerat av bröderna Cohen, och deras sorts komik lyser igenom rätt bra. Jag kan inte låta bli att tänka att det är ungefär så här jag föreställer mig större delen av USA. Det ska påpekas att alla karaktärer är extrema stereotyper: en galen krigsveteran, en självdyrkande och gapig latinokille, en radikalfeminist som dyrkar sin egen vagina, en fet miljonär, en fjollig betjänt, en filosoferande cowboy med Johnny Cash-röst, perversa tyskar etc. Att sedan studera dessa karaktärers utseenden ger dock ovanliga resultat. Vanligtvis är skådisar så snygga som möjligt, men samtliga personers utseenden i den här filmen är realistiska på gränsen till fula och man undrar nästan om det fanns en tanke bakom det. Manuset är bra och känns väldigt realistiskt, det är ungefär så här riktiga människor pratar. Men som så ofta förr önskar jag att amerikanska manusförfattare kunde gå en kurs i svordomskonst istället för att slänga in tre okreativa "shit" och "fuck" i varje mening. Britterna kan det här med att svära ordentligt, de kunde lära ut det till jänkarna. Storyn är helskruvad och precis så knäpp att den skulle kunna ha inträffat i verkligheten, riktigt bra när man väl rett ut den i huvudet. "The Big Lebowski" är något så ovanligt som en white trash-historia för folk med hjärna och rekommenderas till alla.

Bella är en smart, sextonårig tjej från storstaden som flyttar till den lilla hålan Forks (regnigaste staden i USA) för att bo med sin pappa ett tag. Hon börjar i skolan där, vantrivs och känner sig annorlunda, fel på något sätt. Så möter hon den mystiske Edward, en ursnygg kille med blek, alltid kall hy och nästan övernaturlig styrka. Hon blir genast blixtförälskad i honom. Men Edward är inte riktigt den normale kille han försöker utge sig för att vara. Han och hans familj är egentligen vampyrer, och det är inte så klokt av den oskyldiga Bella att beblanda sig med dem - för hennes egen skull. Men kärleken har ju ingen lag och snart spirar känslorna mellan Edward och Bella, samtidigt som farliga figurer vill stoppa deras romans.

Jag vill inte låta som en fjortis, men det finns bara tre ord att säga. Åh. Herre. Gud. Detta kan vara den absolut sämsta bok jag någonsin har läst (och jag har läst Harlequin-romaner). Det faktum att den blivit i det närmaste en bibel för unga tjejer är direkt skrämmande. Var ska man börja? Storyn är tråkig, förutsägbar och direkt korkad och språket är lika smärtsamt som en kniv i magen. Boken är på ca fyrahundra sidor, men den hade inte ens varit hälften så lång om vi inte varit tvungna att läsa om Edwards felfritt snygga utseende om, och om, och om igen. Jag har aldrig läst en bok som upprepar sig så mycket. Hur många gånger kan man säga att någons hud är som kall, hård marmor, använda orden "grekisk gud" och "statyesk" och tala om hur någon knyter nävarna så att knogarna vitnar? Språket är, kort sagt, pinsamt uselt.

Men det värsta är karaktärerna. Jag avskyr dem alla, speciellt Bella. "Jag har jättefina betyg och är superbeläst för en sextonåring, fyra olika killar springer förälskat efter mig, jag är helt ny i stan och alla är jättesnälla mot mig, mina föräldrar bryr sig om mig och är hur omtänksamma som helst, jag bor i ett jättefint hus och är skitsnygg - MEN JAG VILL BARA DÖÖÖÖÖÖ, LIVET ÄR SKIT OCH JAG ÄR SÅ MISSLYCKAD, BUUHUU!" Jag önskar jag hade kunnat dra ut den korkade bimbon ur boken och örfila upp henne. Sedan har vi Edward, vampyrkillen som inte är det minsta vampyr-aktig. Jag är själv en gammal beundrare av vampyrgenren inom litteratur och film, men den här boken har förstört allt. Inget av det coola med att vara vampyr är kvar, "Twilight"-vampyrerna är töntiga holier-than-thou-typer som dessutom GLITTRAR när de går ut i solljus. Edward själv är en psykopat: han har ett sjukt kontrollbehov, saknar all respekt för sin flickvän Bella och hans humörsvängningar är värre än hos en gravid kvinna. Och han ska vara den romantiske hjälten!

Vänta, jag ändrar mig. Det kanske hemskaste med "Twilight" är dess framgångar. Unga tjejer överallt verkar tycka att det här är idealförhållandet, det mellan Bella och Edward. Det här är inte kärlek, gott folk, det är en sjuklig besatthet, och det är varken romantiskt eller sexigt! Jag har talat med flera "Twilight"-fans och de verkar tycka på fullt allvar att det här är det bästa som hänt kärleksromanen sedan "Svindlande höjder" (som förresten är toppen). Det är uppenbart att boken är riktad till unga tjejer som mig, så vad lär vi oss som tjejer av den här boken? Att idealmannen är ett psykopat-freak med fett kontrollbehov, vriden kvinnosyn och problem med att kontrollera sin ilska. Jag blir så förbannad att jag knappt vet vart jag ska ta vägen!

Filmen var inte mycket att hurra för den heller, har sällan skådat sämre personkemi än den mellan Bella och Edward på vita duken. Bägge har döda guldfiskögon som stirrar zombie-aktigt och de kan inte skådespela for shit. Den får dock ett plus för vackra naturbilder och ofrivilligt asroliga repliker: "It's the skin of a killer!" säger Edward om sin glittrande hud, med hes orgasmröst.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken, men nu får jag lugna ner mig och dricka rooibos-te.

Jag gillar mat som sköter sig själv inne i ugnen utan att man behöver hålla koll på den eller trixa med den var femte minut. Så ikväll gjorde jag den här goda och superenkla kycklingen.

Du behöver:

(4 port)

4 rejäla kycklingfiléer

1 gul lök

1 burk (á 400 ml) kokosmjölk

1 msk curry

1 krm cayennepeppar

1 lime, saft och skal

Salt och svartpeppar

Sätt ugnen på 175 grader och riv löken väldigt fint. Blanda kokosmjölk, lök, curry, cayennepeppar och lite salt i en bunke. Tillsätt sedan limesaft och -skal. Salta och peppra kycklingfiléerna runtom och lägg dem i en smord form. Häll på kokosmjölkblandningen och låt stå i ugnen ca. 35 min eller tills kycklingen är klar. Servera med ris eller couscous.

David är rädd för mörkret. På ett sjukligt vis. Hela livet har han fruktat nattens mörker och det som kan tänkas dölja sig däri. Men nu har han bestämt sig för att ta itu med sina demoner på ett riktigt handgripligt sätt. Han ska bo ensam med sin katt i en stuga uppe i de norrländska skogarna tills han blivit av med rädslan. Inga grannar eller ens telefontäckning, bara han och tystnaden. Men något smyger runt stugan om nätterna, dunsar och knackanden som inte går att ignorera fyller dunklet i stugan. Något finns därutanför. Och det vill tydligen in.

Det är riktigt kul att se hur skräckgenren har kommit igång mer och mer i Sverige sedan geniet (jo!) John Ajvide Lindqvist började skriva sina fantastiska böcker. "Mörkrädd" är dock en skräckroman där det är svårt för läsaren att avgöra om det finns ett monster eller ej. Är det en galning med yxa som smyger omkring utanför stugan i skogen, eller rentav ett spöke? Eller är allt bara den svårt panikslagne Davids fantasier? Just skildringen av David och hans fobi känns riktigt välskriven, han känns som en människa man skulle kunna stöta ihop med i verkligheten. Mot slutet kan man dock bli lite irriterad på hans ständiga skräck, boken upprepar sig en del tyvärr. Men spännande är det, och väldigt effektfullt att läsa precis innan man släcker lampan och natten kastar sig över en. För alla människor är ju lite mörkrädda innerst inne, och därmed är David en figur man ändå kan relatera till. Språket är ovanligt, nästan som bloggaktigt vardagsspråk med en hel del grammatiska tvivelaktigheter, men det gör ingenting. Och detta kommer från en sann språkpolis. "Mörkrädd" är kanske inte en bok man läser om, men den är definitivt värd en titt.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article6048816.ab

Normalt sett är jag tämligen ointresserad av skönhetstävlingar, men jag måste medge att det här var fascinerande. Det sägs att större delen av vetenskapens resurser läggs på rent kosmetiska saker som skönhetsoperationer och utvecklingen av sminkprodukter, och jisses vad vissa fick valuta för pengarna. Den här tävlingen känns samtidigt "bättre" än något i stil med Miss Universe eftersom det finns ett djupare syfte än att låta tjejer fladdra med ögonfransarna och kvittra något om världsfred. Det här skapades för att sätta fokus på hbtq-frågor, något som större delen av världen låtsas inte existerar alternativt försöker ha ihjäl med hjälp av att klassa det som brottslighet.

Är jag hycklande som på detta sätt skiljer på skönhetstävling och skönhetstävling? Jag tror ändå inte det. Förvisso tävlar tjejerna i Miss Universe egentligen nte om vem som är snyggast utan snarare vem som vinner ära och en säck med pengar då många deltagare säkert kommer från fattiga skitländer där en seger vore något mycket betydelsefullt. Jag vill dock hävda att om fröken Zimbabwe vinner så har det bara betydelse för henne själv och kanske Zimbabwe som nation under en kort tid medan Miss International Queen har betydelse för folk runt hela världen då dess syfte är av en lite mer politisk karaktär.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6047643.ab

Undrar hur den här grejen började. Jag ser framför mig hur de sitter vid frukostbordet bägge två och han säger "Jo, älskling, vi har ju pratat om det här att jag inte tänder på dig, alls, så jag skulle vilja föreslå att jag helt sonika opererar dig en massa tills du passar min bild av skönhet." "Oh ja gullet, du som är så klok, du får göra vad du vill med mig!" Och han fick henne att se ut som en Barbie. Han till och med formulerar det som att han byggde henne, precis som om hon var en begagnad och rostig Volvo eller något.

Kan ju tyckas vara en solskenshistoria egentligen. Han fick den fru han ville ha, hon fick ett par rejäla tuttar och en modellkarriär. Everybody wins, eller hur? Men det känns ändå så fel. Så väldigt, väldigt fel.