Stephen King (ja, författaren) blev intervjuad för ett tag sedan och blev tillfrågad om vad han tycker om dagens fantasy-författare, som J.K Rowling och Stephenie Meyer. Han svarade (min översättning): "Både Rowling och Meyer vänder sig till yngre läsare, men skillnaden är att Rowling är en förträfflig författare medan Meyer inte kan skriva värt fem öre." Det var allt. Inga glåpord eller andra dumheter, han sade bara att hon inte kunde skriva. Men detta har lett till att många Twilight-fans helt tappat koncepten och sagt allt möjligt dumt om King på nätet. Den här videon visar en av dem.

Det vanligaste motargumentet fansen verkar ha är att King är svartsjuk på Meyers framgångar och därför vill smäda henne för att själv få lite uppmärksamhet eftersom han är en ful, gammal gubbe som ingen bryr sig om längre. De verkar glömma att King knappast behöver mer uppmärksamhet. Mannen har sålt ca. 350 miljoner böcker, har vunnit mängder av priser för sitt arbete och har filmatiserats av regissörer som John Carpenter, George Romero, Brian Singer och Stanley Kubrick. Och visst, klart gubben är avundsjuk på Twilight-seriens berömmelse, för han har ju själv aldrig skrivit något välkänt. Ja, förutom då "Carrie", "Christine", "Varsel (The shining)", "Lida", "Den gröna milen", "Benrangel" (min personliga favorit), "Det", "Jurtjyrkogården" (jo, titeln stavas så) etc.

Jag är partisk, absolut. Jag skrev tidigare ett inlägg om vad jag tycker om den första boken i Twilight-serien, men oavsett vad man tycker om den så måste man, om man har en halv hjärna, inse att Twilight-fansens reaktioner inte är proportionerliga till Kings kritik eller ens särskilt genomtänkta. Vad gäller mina åsikter om Kings böcker så skulle jag vilja likna dem vid en Big Mac: det är inte förstklassig litteratur, men kan vara väldigt kul att läsa ändå.

Judas Coyne är en avdankad rocksångare som lever ett tillbakadraget liv ute på vischan tillsammans med sina två hundar, sin hälften så gamla flickvän och sin samling av bisarra, ockulta föremål. Med en halvdöd karriär och dagarna fulla av ingenting letar han mest efter ett tidsfördriv. Som ett tillägg till sin märkliga samling köper han ett spöke på en auktionssajt. Snart visar det sig att han har blivit lurad: spöket finns i allra högsta grad, men det var inte riktigt lika fogligt som Judas hade trott, och snart får både han och flickvännen fly för livet, jagade av vålnaden.

Att Joe Hill är son till Stephen King märks tydligt, men "En hjärtformad ask" (hans debutroman) har ändå ett lite mer modernare, yngre stuk än farsgubbens grejer. Det här är en tvättäkta americana-skräckis: här finns pickups, rock, öde landsvägar i natten, spådomsförmåga, diners kompletta med sura servitriser, en Mustang, referenser till Johnny Cash och Jackson Browne, hundar, "Jesus är din frälsare" på radion och sydstatsromantik. Allt detta kan ge intrycket av en väldigt klyschig roman för dumma amerikaner, men "En hjärtformad ask" är ändå mer än så. Här finns en väldigt smart historia med en grym twist och en bra (om än lite tjatig) skurk. Hjälten Jude är inte på något sätt en perfekt man, men Joe Hill lyckas ändå fånga vår sympati och lägga den hos den lite tragiske hårdrockaren. Och som man kan vänta sig av en roman skriven av en människa som är släkt med gubben King så finns här massor med blodiga detaljer att vräka sig i: djurslakt, barnmisshandel, skadade händer, knivhuggande etc. Och det är, faktiskt, riktigt jävla coolt.

Bloggaren Gröna Anna skrev ett grymt bra inlägg om viktidealet för ett tag sedan och lade upp en hel del intressanta bilder. De första är från H&M's katalog år 2004, de senare bilderna är från i år. Man tror fan knappt att det är sant. Vi vänjs in så hårt i smalhetsen att vi inte ens märker hur fort idealet blir smalare och smalar, och tillika sjukare och sjukare. Jajajaja, jag VET att det finns massor med naturligt supersmala brudar därute som inte lider av ätstörningar eller liknande, men de är inte många och knappast en norm. 

Egentligen skulle man skicka de här bilderna till H&M, om så bara för att få höra deras kommentar.

Det är när sådant här dyker upp i pressen som man skruvar lite på sig och tycker det är jobbigt att vara skåning.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6101818.ab

För den som inte känner till Vellinge kan jag berätta att det är en tråkig liten stad i Skåne. En vän till mig växte upp där och berättade att det är den sorts stad där grannens nya, snygga bil tvingar en att själv köpa en ännu snyggare bil. Invånarna vill gärna att staden ska vara någon sorts gated community i bästa folkhemsstil: tänk er en liten sagoby à la Disney med rosenkindade arierbarn och hemmafruar i vippiga kjolar, riktig 50-talsromantik.

Man kan tycka vad man vill om invandringen i Sverige, men något som måste diskuteras är föreställningarna de stackars hotade vellingeborna har om ensamkommande flyktingbarn. Någon gråterska ylade om "våra egna barns trygghet" och det kanske är det det hela handlar om. De ensamkommande flyktingbarnen är som glupska vargar som kommer att ödelägga det idylliska Vellinge med sina... öh... sina.... jag vet inte, fråga en rasist, men något kommer de iallafall att ha som kommer att utgöra ett stort hot mot Svenskheten (och ja, det är ett ord med en alldeles egen ägande versal). Vellinge är för övrigt en rik kommun så detta har inget med pengar att göra.

Egentligen är väl vellingeborna och deras gelikar inte rena rasister. De har ingen ideologisk övertygelse i sina tankar, de är bara så bekväma i sina fördomar att de inte orkar/vill rucka på dem. Det är nästan synd om dem, tänk att leva sina liv så instängd och rädd för omvärlden. Vi kan väl släppa ut dem i en krigshärd av typen Kabul så de får lite vidgade vyer.

Ni bara måste läsa det här: http://www.expressen.se/debatt/1.1774312/gor-inte-min-blogg-olaglig-ministern

Det må låta som något en komspirationsknäppgök kunnat få ur sig, men visst verkar det som om den sittande regeringen vill komma åt oss under 30? Först var det fildelningen och nu detta. Där har vi två saker som varenda människa i min ålder har gjort någon gång: fildelat och tagit nakenfoton/filmer på sig själva eller någon annan.

"Jag är sexton, alltså får jag ha sex enligt lagen".

"Jepp".

"Och jag får ligga och glo på min killes nakna kropp hur länge som helst, trots att han är sexton han också?"

"Öhm, ja...."

"Men jag får inte ta en bild av honom".

"Nej för fan, det blir ju innehav av sexuella bilder på minderåriga! Det kan spridas till äckliga äckliga pedofiler!"

"Hur ska de spridas om jag inte själv lägger ut dem på nätet? Ska internet-älvorna komma och ta dem?"

"Öh.... öh... HÅLL KÄFTEN UNGJÄVEL, OCH LYD MIG!!!"

Hur fan kan man förresten införa ett tittförbud mot någonting i ett demokratiskt land som (iallafall till namnet) har yttrandefrihet? Ska det bli som i vissa länder där man bara får läsa s.k oooonda böcker om man har ett särskilt tillstånd? Där en censurmyndighet sätter svarta rutor över vissa kroppsdelar på tidningsomslag?

Jag vill anmäla mig själv, jag har brutit mot den här lagen tusen gånger! Jag har tagit bilder av och filmat mig själv naken vid ett flertal tillfällen innan jag nådde den magiska artonårsgränsen. Alla andra som också har gjort det, räck upp en hand! Avdramatisera nakenheten, död åt moralpanik i alla dess former!

... har hamnat under luppen. FN kom och drog undan drömridån för alla och visade hur det ligger till i jämställdhetens förlovade land.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6089900.ab

Jag är för övrigt väldigt förtjust i folks kommentarer till artikeln. Varifrån kommer föreställningen om att alla invandrare har det så sjukt mycket bättre än oss infödingar? Om så vore fallet, skulle inte Rosengård vara ett richy bitchy-område fullt med snygga bilar? Givetvis får feministerna också en släng av sleven, de gör ändå inget mer konstruktivt än hackar på klädeskedjor och gatuskyltar.

En liten egengjord lista på skivor som passar utmärkt när det börjar mörkna redan vid fyra-tiden, när regnet smattrar mot fönstret, när gatan liknar en svart spegel under en gul lövmatta och när världen känns full av spöken. Det är inte gladpop, men jag har fastnat för de här skivorna på sista tiden just för att de passar vädret så bra. Har du som läser en skiva att tipsa om så skriv en kommentar, älskar att utforska ny musik. Samtliga skivor nedan går förresten att hitta på Spotify.

    Sarah McLachlan - "Surfacing"

Bästa låtar: "I Love You", "Angel", "Adia", "Do What You Have To Do"

    Sophie Zelmani - "The Ocean And Me"      

Bästa låtar: "Composing", "Spring Love", "Wind Took My Sail", "This Room"

    Norah Jones - "Not Too Late"

Bästa låtar: "Sinkin' Soon", "Until The End", "Thinking About You"

    Melissa Horn - "Långa Nätter"

Bästa låtar: "En famn för mig", "Hanna", "Sen en tid tillbaka"

    Eva Dahlgren - "En blekt blondins ballader"

Bästa låtar: "Egoism", "Bara ibland", "Guldgrävarsång", "Du"

    Donna Lewis - "Now In A Minute"

Bästa låtar: "Simone", "Agenais", "Love & Affection", "Lights Of Life", "Silent World"

Lou är 13 år gammal och har ett IQ på 160. Hon är alltså bäst i klassen och otroligt smart och vetgirig, vilket också har gjort henne väldigt ensam i världen och smått utmobbad. Hon bor i Paris med två frånvarande föräldrar (mamman är allvarligt deprimerad och pappan är inte särskilt känslomässigt närvarande). När hennes lärare ger klassen uppgiften att hålla ett föredrag om vad de vill väljer hon att tala om alla de hemlösa ungdomar som finns i Paris numera. I jakt på en hemlös att intervjua träffar hon den artonåriga No. Men vad som först bara var en skoluppgift blir något mer. Lou blir mer och mer fäst vid och beroende av No, av att hjälpa och rädda henne från gatulivet, och en sällsam vänskap växer fram.

Det här är en bok man fastnar vid. Den beskriver världen ur ett barns naiva och idealistiska ögon i jämförelse med de vuxnas axelryckningar och förklaringar om hur saker och ting ligger till. Lou vägrar acceptera att vi kan bygga rymdraketer och lampor som tänds automatiskt när man kommer hem, men inte klarar av att ge alla människor ett värdigt liv, och den får även läsaren att ifrågasätta detta. Språket är väldigt flytande, på gränsen till springande, med fragmentariska meningar blandade med långa stycken fyllda av löpande tankar. Historien visar hur livet som hemlös kan te sig i Paris, men den handlar också om en annan sorts hemlöshet: den man kan uppleva när man inte känner sig hemma i sitt eget hem, bland sin egen familj eller i samhället. Det är en roman om ungdomar som känner sig utanför, men det är inte enbart en ungdomsroman, utan en bok för alla som någonsin känt sig ensamma och oälskade och för de som inte har en aning om hur det känns.